Fru talman! Ledamoten Olle Thorell har någonting som jag faktiskt inte har, och det är en portmonnä med en aldrig sinande kassa för olika statliga utgifter.
Vi ser att behovet i världen är stort, men samtidigt är ju inte de medel svenska staten förfogar över oändliga. Jag har alltså en fråga till ledamoten Thorell: Hur och på vilket sätt garanterar en större biståndsbudget och gamla avdankade biståndsmetoder att man kan möta en snabbt föränderlig värld där man kanske måste titta på nya strategier och sätt att möta dagens utmaningar för att bekämpa fattigdom och lindra nöd? Jag skulle uppskatta väldigt mycket om ledamoten kunde ge några konkreta exempel på detta.