Fru talman! Jag tackar Katarina Tolgfors för hennes anförande. Jag hade inte tänkt lyfta fram just Palestinabiståndet. Men med tanke på de svar som vi har fått tvingas jag ändå göra det. En hel del av de organisationer som ledamoten Thorell pratar om är organisationer som framför allt jobbar i Israel och på Västbanken och inte alls i samma utsträckning i Gaza. Framför allt gäller det Ekumeniska följeslagarprogrammet som inte har haft någon verksamhet i Gaza sedan 2006 eller 2008 eftersom det har varit för osäkert att vara där. Jag är lite osäker på årtalet.
I den nya Palestinastrategin från regeringen nämner man inte ordet ockupation lika mycket. Man lägger inte lika mycket tyngd vid det. Däremot pratar man väldigt mycket om en tvåstatslösning, vilket är positivt. Man är också väldigt bekymrad över det ökade bosättarvåldet. Bosättarvåldet är framför allt det våld som sker på Västbanken och i östra Jerusalem. Då är det organisationer som Breaking the Silence, en israelisk organisation, och svenska Ekumeniska följeslagarprogrammet, som är en del av kyrkan i världen, som agerar där och som bevakar vad bosättarna gör. De rapporterar och har även en lugnande effekt på just bosättarvåldet.
Samtidigt finns en del av de palestinska organisationerna, som al-Haq, som framför allt undersöker MR-brott som sker från israelisk sida men framför allt från den palestinska myndigheten.
Ska vi ha en tvåstatslösning? Ska det finnas en möjlighet för det? Om vi släpper biståndet till Gaza för stunden och bara funderar på hur vi skulle vilja att samhället utvecklas i resten av Palestina, då krävs det att vi har denna typ av organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter, som jobbar med demokratisering och som jobbar mot det bosättarvåld som även regeringen säger sig vara emot.
Jag undrar därför: Hur ska vi satsa på detta när man drar undan detta bistånd?