Herr talman! Jag kan ha förståelse för att man, om man inte har träffat på detta förut, inte har tänkt igenom det så mycket som man kanske skulle ha velat. Det är en av anledningarna till att jag tar upp frågan, eftersom jag tycker att den är så angelägen.
Jag talade med en sjuksköterska som jobbade på Röda Korsets mottagning för hälso- och sjukvård i Stockholm. Hon sade att om dessa kvinnor visste att de skulle få komma till en kvinnojour och vara där i lugn och ro i två tre månader skulle det vara underbart eftersom det är ett sådant kaos i huvudet på dem som lever under denna press. De är gömda, misshandlade och har ingenstans att ta vägen. De kan inte gå till polisen, inte till kvinnojourer och ingen annanstans. De kan inte ens tänka över vilka alternativ som de har.
Kvinnojourerna får inte heller någon betalning, och många kvinnojourer lever faktiskt på att socialtjänsten betalar för de kvinnor som kommer till dem. Det finns inte någon statlig finansiering av alla kvinnojourer. Och dessa kvinnor har inte med sig någon som betalar för att de kommer till en kvinnojour.
Det kan också behövas speciell kompetens och kunskap kring dessa kvinnor eftersom de inte har någonstans att ta vägen när de lämnar kvinnojouren.
Jag har pratat med några som har jobbat på kvinnojourer där gömda kvinnor har varit. Dessa kvinnor blir kvar väldigt länge eftersom det inte finns någonting runt dessa kvinnor när man åtar sig att skydda dem trots att inte några pengar följer med dessa kvinnor. Men det finns ingen lösning efteråt, och de som jobbar på kvinnojourerna blir mycket utsatta när det gäller hur de ska lösa detta.
Man skulle verkligen behöva tänka över detta så att dessa kvinnor inte lämnas helt i sticket. Jag är säker på att vi kan hitta många bra lösningar. Man kan sätta av en summa pengar nationellt som man gjorde när det gällde skolgången för papperslösa barn. Man kan säga att kvinnojourerna är en fristad. Man kan göra det möjligt på flera olika sätt. Men något måste göras.