Herr talman! Projekt kan ju inte enbart bygga på ekonomiska resurser. Det måste bygga på en lagstiftning som gör det här möjligt. Det kommunerna kan påverka när det gäller master och antenner, och det som det talas om som en risk i plan- och bygglagstiftningen, är om det kan falla istappar från en mobilmast eller annat. När det gäller strålningen finns det i princip inga som helst restriktioner. Den kan stå 15 meter från husväggen på ett flerbostadshus eller 25 meter från en förskola. Kommunen har inte en möjlighet att påverka det här i dag. Kommunen kan inte sätta avståndsmarkering eller avståndsgränser för var en mast ska vara placerad. Ta reda på fakta om hur det här fungerar, Ragnwi Marcelind!
Det är därför kommunerna ska ha ett mycket större inflytande över masters och antenners placering, och då måste man ändra lagstiftningen. Då räcker det inte att få audiens hos Mona Sahlin och prata om olika projekt där man vill göra saker och ting. Det är lagstiftningen det handlar om.
Elektroniska fastighetsmarkeringar över gränser tycker vi är en fråga som man ska jobba vidare med. Men vi kan inte bygga lagförslag i Sveriges riksdag på halvfärdiga doktoranduppsatser. Något mer måste vi nog ha, faktiskt, som underlag för våra beslut. Även om man är ivrig, som Ragnwi Marcelind är i den här frågan, och har vissa kopplingar till lantmäteriet på olika sätt och får en viss information som kanske inte alla andra får, tycker jag att vi ska vara lite mer seriösa i den här kammaren när vi fattar beslut. Det räcker nog tyvärr inte med en doktoranduppsats som underlag för att fatta beslut i den här frågan. Det är en massa juridiska ställningstaganden också.