Fru talman! Ca 10 % av alla äktenskap är barnlö-
sa. Detta utgör ofta en källa till stora personliga pro-
blem för dem som drabbas. Denna fråga kan dock
lösas på flera olika sätt.
Tidigare var den enda vägen adoption. Numera är
dock tillgången på adoptionsbarn från Sverige mycket
begränsad. Adoption från utlandet kostar stora pengar
och medför etiska problem, vilket tydligt framkommit
i de debatter som förts och som fortfarande är aktu-
ella.
Sedan några decennier står också in vitro-
fertilisering till buds. Vanligen insemineras sperma
från mannen i den kvinnliga mottagaren, men ibland
sker befruktningen utanför kvinnans kropp och då
kallas det in vitro-fertilisering.
I dag kan vi också diskutera ytterligare ett sätt,
nämligen donation av sperma eller ägg från en tredje
person. Vi får då en hel rad moralisk-etiska och även
legala problem.
Detta är ju en medicinsk behandling som inte i
första hand avser att rädda liv, vilket medför att vi får
en prioriteringsdiskussion. Dessutom uppkommer
frågan vem som ska betala. Varje landsting kan självt
bestämma hur man vill ha det. I vissa landsting får
man bara göra ett enda försök med in vitro-
fertilisering, i andra landsting flera. Eftersom det
finns problem med fertilisering av äggen behövs det
ofta flera försök. Tvillingfödslar, som tidigare var
vanliga, kan undvikas genom att man bara inplanterar
ett enda ägg. Även privata fertilitetskliniker har före-
kommit. Då får man själv betala för den ganska dyra
behandlingen.
Köbildningar i sådan här verksamhet är regel. Då
kvinnans maximala ålder för fertilisering är begrän-
sad kan man överskrida denna innan man kommer
fram i köordningen. De flesta kliniker vill inte heller
använda de här metoderna på alltför gamla kvinnor.
Det vi ska diskutera här i dag är frågan om done-
rad sperma eller donerade ägg. Man föreslår i propo-
sitionen att endast endera, antingen sperma eller ägg,
får doneras. Likaså föreslår man att ingreppen vid
donation ska få göras bara vid universitetskliniker.
Härigenom skapar man självfallet än längre köer och
än skarpare prioriteringsdiskussioner.
I längden blir det helt oacceptabelt att begränsa
åtgärderna till bara universiteten. Teknikerna vid in
vitro-fertilisering är väl kända och kan väl utföras på
länssjukhus. Man har emellertid sett vissa skador på
barnen vid äggdonationer, och därför vill man hålla
detta inom universitetsmiljön där möjligheterna att
studera vad som egentligen händer är större. I läng-
den torde det dock vara omöjligt att begränsa detta på
det här sättet. Ingreppen måste tillåtas även på läns-
sjukhus.
Ett krav på att insemineringen också ska kunna
ske på högklassiga privata kliniker avvisas av ut-
skottsmajoriteten, som liksom propositionen använ-
der begreppet offentligt finansierade sjukhus. Några
tungt vägande skäl för denna begränsning till lands-
tingens kliniker finns naturligtvis inte. Allmänna och
privata kliniker ska behandlas på lika villkor. Vi för-
utsätter att regeringen så småningom återkommer i
denna fråga.
För övrigt delar vi regeringens synpunkter att gi-
varen ska vara myndig och ha lämnat skriftligt sam-
tycke. Läkaren får ett ansvar att pröva om givaren är
lämplig. Tills vidare gäller detta enbart en utomståen-
de givare, antingen en ägg- eller en spermadonation.
Det är möjligt att framtida erfarenheter kan göra det
möjligt med både ägg- och spermagivare, men tills
vidare bör man hålla på att endast en givare är tillå-
ten. S.k. surrogatmammor bör inte alls tillåtas.
Det föreslås också en bestämmelse i föräldrabal-
ken om att en kvinna som föder ett barn som till-
kommit genom ett ägg från en annan kvinna ska be-
traktas som barnets mor. Om en man har samtyckt till
motsvarande befruktning utanför makans kropp av ett
ägg från en annan kvinna ska han anses som barnets
far. I detta instämmer vi helt och hållet.
Fru talman! Jag ska också vara kortfattad i dag
och avslutar därför här. Jag instämmer i båda våra
reservationer men yrkar för tids vinnande bifall en-
dast till reservation 2 under punkt 3.