Herr talman! Låt mig först understryka hur viktigt det är att man har ett systemtänkande - det låter kanske lite kyligt - i detta. Man måste se de misstag som begås i sjukvården som brister i organisationen. Det kan handla om bristande ledarskap, att man inte har fått utbildning eller rätt instruktioner och så vidare. Det är ganska viktigt att man betonar detta.
När dessa åtta organisationer, bland annat de fackliga organisationerna Sveriges läkarförbund och Vårdförbundet och jag tror också att Kommunalarbetareförbundet deltog, hade en gemensam konferens om detta betonade man några saker.
Det första som är viktigt och som man gjorde ett gemensamt uttalande om är att alla som vänder sig till vården ska kunna känna tillit till vården, känna trygghet och få en säker vård. Där hade man patientperspektivet, och det är väldigt viktigt.
Det andra var att man påpekade att det krävs ett aktivt ledarskap på alla nivåer för att få ett förebyggande säkerhetsarbete inom hela vården. Där betonade man hur viktigt det är att vi ser detta som en ledarskapsfråga och som ett förebyggande arbete.
Det tredje man påpekade var att man ville flytta diskussionen från punktinsatser när något inträffar till förebyggande insatser.
Man betonade också, och det är viktigt, att det ska finnas ett yrkesansvar. Det måste också bygga på att var och en som arbetar inom vården ska känna att man har ett individuellt ansvar som yrkesman. Jag tror att vi är alldeles överens om detta.
Det Chatrine Pålsson tar upp är en mer komplicerad frågeställning, nämligen att det inte ska vara möjligt att ha dubbelbestraffning, som jag tror att hon beskriver det som.
Nu gäller inte detta bara inom sjukvården. Det gäller för all offentlig anställning. Lagen om offentlig anställning innehåller ordagrant samma paragraf. Tanken bakom detta är egentligen ganska enkel. Det blir orimligt om man parallellt ska ha två bestraffningssystem, om man nu upplever det som bestraffning. Vi får väl diskutera Kalmarfallet mer principiellt. Där är problemet att om någon anmäler och misstänker att det förekommit ett brott avbryts annan verksamhet tills den frågan är avgjord. Om det handlar om att någon har begått ett brott är det svårt att se detta som en del i ett system. Man får hoppas att den frågan avgörs mycket snabbt och att det förhoppningsvis visar sig att det inte har begåtts något brott. Då är det fullt möjligt, såvitt jag förstår, att Socialstyrelsen kan pröva frågan.
Jag är tveksam till att ge Socialstyrelsen i uppgift att vara med regelmässigt varje gång rättssystemet prövar en fråga. Jag förutsätter att man kan vända sig till Socialstyrelsen i den mån en förundersökning kräver att man lyssnar till professionen. Men att införa en regel om att Socialstyrelsen ska vara med i den rättsliga prövningen kan innebära att man stressar myndighetsutövningen för långt. Därför är jag väldigt tveksam till det, även om jag inte har reflekterat så mycket över detta innan Chatrine Pålsson ställde frågan.