Herr talman! Det var intressant att ta del av ministerns svar. Det var också intressant att höra att ministern menar att frågan om näringslivets kompetensförsörjning är ett ansvar som delas av flera statsråd. Då känner man faktiskt ett ansvar, trots att det inte syns i den praktiska politiken. Ministern lyfter i sitt svar fram det långsiktiga perspektivet och lägger ganska stor vikt vid det. Men han verkar inte förstå att läget är akut.
I Jämtland har vi nu Sveriges högsta ungdomsarbetslöshet, 32,6 procent. Var tredje ungdom i länet är arbetslös, och var fjärde ungdom i Sverige är arbetslös. Vi vet att det är unga människor som börjar vuxenlivet i arbetslöshet. Vi vet också att den kommer att bita sig fast för många av dem om de inte snart får en åtgärd.
Dessa ungdomar får också börja sin tid som arbetslös i karantän under tre månader. Jag vet inte varför - om det är för att de ska mogna till sig - för det är ingen annan arbetslös grupp som måste vänta innan man får någon åtgärd. Inte ens efter 100 dagar är man garanterad en aktiv åtgärd. Vi vet att många också försvinner ur systemet. I Jämtland konstaterar man nu att endast en av tre arbetslösa ungdomar har kontakt med Arbetsförmedlingen. Chanserna att som arbetslös få en utbildning har nog aldrig varit mindre. Men en coach kanske man kan få, på sin höjd.
Läget är akut, och vi vet att dessa unga människor riskerar att bli fast i arbetslöshet. Samtidigt vet vi att företagen har svårt att rekrytera och svårt att hitta rätt kompetens. Många konstaterar att det är någonting som är väldigt fel i arbetsmarknadspolitiken.
Det är intressant att lyssna på hur ministern halvhjärtat beskriver halvhjärtade återställare, till exempel yrkesvux och ökade högskoleplatser, som satsningar då man före de återställarna i vårpropositionen skar ned på högskoleplatserna och på arbetsmarknadsutbildningarna.
Principen för regeringen är att först riva ned, att plocka bort för att sedan prata om satsningar och hoppas att människor där ute har glömt vad man gjorde från början.
Vi vet att nästan hälften av platserna på den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen har försvunnit. Det är olyckligt, då vi vet att också arbetsmarknadsutbildningarna var ett väldigt bra redskap för Arbetsförmedlingen men också för näringslivet tidigare som man kunde använda.
Arbetsförmedlingen har resurser men har ändå inte möjlighet att erbjuda ordentliga utbildningar som skulle kunna leda till att man kan söka ett arbete och har rätt kompetens. Precis som arbetsmarknadsministern säger i sitt svar kan Arbetsförmedlingen endast erbjuda kortare utbildningar. Det är ett stort problem, för det är oftast inte kortare utbildningar man behöver. Men återigen handlar det om en tidsgräns, inte den praktiska verkligheten.
Tidigare var det möjligt för länsarbetsnämnderna att tillsammans med det lokala näringslivet starta utbildningar som kunde leda till att arbetslösa fick rätt kompetens utifrån företagens rekryteringsbehov, men den möjligheten har inte Arbetsförmedlingen.
För mig och även många företagare som jag möter, och för den delen också arbetsförmedlare, är det en stor gåta varför regeringen inte ser värdet i att Arbetsförmedlingen har ett tätare samarbete med det lokala näringslivet, varför regeringen inte ser värdet i att staten tar ett större ansvar för att utbilda inom områden som näringslivet har ett rekryteringsbehov i.
Jag skulle gärna vilja att ministern utvecklar just det: Varför vill inte regeringen ta ett ordentligt ansvar för just detta?