Herr talman! Det kan hända att arbetsmarknadsminister Littorin tycker att det är trevligare att diskutera att man misslyckas med rekryteringen. Men det tyder på en skev fördelning. När du har en arbetslöshet på 9,8 procent och misslyckas med rekryteringen är det uppenbart något fel i politiken.
Jag har mött många som skulle behöva börja om med en grundläggande gymnasieutbildning eftersom de helt saknar den eller den inte är komplett. Vi ser också bland våra unga i dag att de inte har en fullständig eller komplett gymnasieutbildning. Men eftersom den borgerliga regeringen började sin regeringsperiod med att rensa bort en tredjedel av komvuxplatserna ute i kommunerna är det inte så lätt att få den chansen i dag när man skulle behöva komplettera och läsa upp via en vuxenutbildningsplats.
Man kan krasst konstatera att det tack vare den borgerliga regeringen finns nästan 42 000 färre platser på komvux nu när det är lågkonjunktur och jobbkris och massarbetslöshet än när det var högkonjunktur. Var tredje utbildningsplats i komvux är puts väck i den borgerliga regeringens budget.
Det kan inte vara helt okänt för arbetsmarknadsministern att det går mycket fortare att rasera än att mödosamt bygga upp det som raserats har. Priset för de borgerliga besluten får betalas av Malin och många med henne som helt krasst fått sina livschanser klart begränsade i och med besluten. Det är en orättvis politik, arbetsmarknadsminister Littorin. Och om jag ska vara ärlig är det faktiskt en rätt omodern och gammaldags politik.
Frågan kvarstår. Trots att arbetsmarknadsministern har rabblat upp en del svar upplever Malin att hennes chanser till ett nytt jobb via en utbildning minskar för varje dag som går. Och Svenskt Näringslivs rapport visar på svårigheterna för dem att mötas i en lyckad rekrytering om hon inte får möjlighet till en utbildning.
Min och många andras fråga till arbetsmarknadsministern är: Hur, när och var ska de 9,8 procenten arbetslösa och Svenskt Näringsliv och företagarna mötas för att vi inte ska behöva uppleva nya rapporter där man visar att det är svårighet att hitta rätt kompetens till de jobb som faktiskt finns? Det hjälper inte riktigt att rada upp en massa åtgärder om de inte finns där ute bland de arbetssökande.
Malin upplever fortfarande att hennes chanser är klart begränsade, för hon fick inte chansen till den korta arbetsmarknadsutbildning som skulle ha inneburit att hon hade kunnat få ett jobb på den arbetsplats där hon i dag har en praktikplats. Hon riskerade nämligen att hamna i fas 3, och då var det tvärstopp i hela maskineriet på Arbetsförmedlingen. Det måste ju politiken någonstans ta ansvar för.
Hur och var och när får människor nya livschanser och utbildningsmöjligheter i arbetsmarknadsminister Littorins Sverige?