Herr talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsministern för svaret.
Jag hoppas att arbetsmarknadsminister Littorin fortfarande är vid god debattvigör efter dagens alla debatter.
Klart är att dagens borgerliga arbetsmarknadspolitik och konsekvenserna av den är ett ämne som berör många, inte bara oss här i kammaren utan mest och främst de många arbetslösa. Den senaste siffran, som kom i dag, på arbetslösheten är helt otroliga 9,8 procent. Bakom den skyhöga siffran finns människor av kött och blod, arbetslösa unga och arbetslösa äldre människor som lever, bor och har sin vardag runt omkring i vårt avlånga land. Just vårt avlånga land med stora variationer i avstånd och tillgång till utbildningsmöjligheter är värt en egen debatt, men det var inte den ingång jag hade på interpellationen.
Min ingång i den här debatten handlar om på vilket sätt arbetsgivare och alla dessa arbetslösa och arbetssökande kan mötas och tycke uppstå och på vilket sätt arbetsmarknadsministern tänkte sig att hans politik skulle stödja både arbetsgivare och arbetssökande i försöket att hitta varandra.
Problemet är, som jag hänvisar till i min interpellation, att Svenskt Näringsliv har skrivit en rapport som visar att vart femte rekryteringsförsök från arbetsgivarnas sida har misslyckats. Det är inte bara Svenskt Näringsliv som säger så. Organisationen Företagarna brukar lyfta fram precis samma problembild, det vill säga att det är ganska knepigt och ibland till och med mycket svårt att hitta den kompetens som krävs för de jobb som man just då söker folk till.
Min fråga handlar om vad arbetsmarknadsminister Littorin tänker göra åt problemet med att arbetslösa uppenbarligen inte rustas med utbildning för att bli anställningsbara.
Både jag och arbetsmarknadsministern möter säkert människor med många olika livshistorier och därmed skiftande utmaningar och möjligheter att få ett nytt jobb om det skulle behövas. Alla människor är inte stöpta i samma form. Därför blir den borgerliga fixeringen i arbetsmarknadspolitiken, som innebär näst intill bara matchning och coachning, helt obegriplig för en arbetslös som behöver en ny chans i form av en utbildning innan den personen blir anställningsbar.
Låt mig berätta kort om en livshistoria och en krossad dröm om ett jobb.
Jag träffade Malin som är arbetslös och just nu finns i fas 2. Hon hade just fått en praktikplats och då även chans till ett jobb hos den arbetsgivaren om hon bara kunde få ta del av den kompetenshöjande utbildning som krävdes för just det jobbet. Det var faktiskt så att hon närmade sig fas 3 med stormsteg, så nu gällde det ju. Jobbet krävde en arbetsmarknadsutbildning - om hon fick den skulle jobbet vara hennes. Men vad inträffar då? Jo, hon får inte någon arbetsmarknadsutbildning därför att hon mitt i utbildningsperioden skulle hamna i fas 3, och det innebär stopp i maskineriet hos Arbetsförmedlingen.
Hur kan detta vara möjligt? Är det ett bra sätt att rusta människor för nya jobb och nya möjligheter på arbetsmarknaden, arbetsmarknadsminister Littorin?