Herr talman! Låt mig ta den sista frågan! Fram till att den förra ledningen ersattes med den nya var arbetsförmedlarna i princip förhindrade att lägga tid på kontakter med det lokala näringslivet. Den instruktionen är numera borta, och tvärtom premieras näringslivskontakter. Det är naturligtvis helt i sin ordning att det är på det sättet. Det är alldeles självklart att man måste ha kontakt med dem som ska anställa. Annars kan man inte förmedla ett enda jobb.
För ett år sedan handlade debatterna här i kammaren om kris, varsel och elände. Allting var vårt fel och så vidare. Nu är det en mycket trevligare diskussion, nämligen den om risk för rekryteringsproblem. Den är trevligare i så motto att vi pratar om hur vi ska se till att få folk i de arbeten som förhoppningsvis kommer framöver.
Jag tror att det finns många saker som behöver göras. Vi kan först och främst titta på ungdomarna. Det är 1 240 000 ungdomar i Sverige mellan 16 och 24 år. 160 000 av dem är registrerat arbetslösa. Hälften av dem pluggar heltid och söker en timma extra i veckan eller mer. Av den andra hälften har hälften jobb inom tre månader. Sverige har alltså, när man tittar på det som andel av befolkningen, en låg arbetslöshet bland ungdomar. Den är dessutom kort. Vi har den lägsta långtidsungdomsarbetslösheten i hela den industrialiserade världen.
Är jag nöjd med det? Självklart inte. Jag vill att varenda kotte av dessa ungdomar kommer i ett arbete så snabbt som möjligt.
Däremot måste man lära sig av tidigare misstag. Förr i världen hade vi kommunala ungdomsprogram och ungdomsgarantier som skulle hjälpa ungdomar att komma tillbaka i arbete. Det vi vet från utvärderingar av dem är att de förlängde arbetslöshetsperioderna och ökade arbetslösheten bland ungdomar. Det var en dålig politik. Alltså kan vi inte ha det på det sättet.
Därför är det bra med en period i början där man ägnar sig åt att söka de jobb som faktiskt finns. Ska den perioden vara tre månader, eller ska den vara kortare? Ja, det är möjligt att den ska vara kortare. Det är naturligtvis en sak som man på olika vis kan se över och tänka på.
Sedan säger Marie Nordén att vi har skurit ned på arbetsmarknadspolitiska insatser. Det är precis tvärtom. Vi har avsatt budgetmedel för en kvarts miljon svenskar i aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser under det här året. Det är en fördubbling från förra året. Det är den största ökningen vi har sett någonsin i Sverige. Vi kommer i det läget att ha 5 procent av arbetskraften i aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är också den högsta siffran i hela OECD-området.
Det som skiljer är just det som jag har sagt i en tidigare interpellationsdebatt på eftermiddagen, nämligen att de långa utbildningarna ska vara i utbildningssystemet. De korta utbildningarna, som mer direkt riktas mot arbetsmarknaden, kan vi ta hand om inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.
Varför det? Jo, de långa utbildningarna bör ligga i utbildningssystemet av tre goda skäl.
Det första är att det där finns rätt kompetens. Där finns rätt pedagogisk kompetens för att utbilda. Det är faktiskt ingen dum idé om man ska få någon nytta av de här utbildningarna.
Det andra är att den enskilde personen i utbildningssystemet får betyg och utbildningsbevis. Det får man inte om man får en arbetsmarknadspolitisk utbildning i Arbetsförmedlingens regi.
Det tredje är att det är dubbelt så dyrt i Arbetsförmedlingens regi som det är inom ramen för det ordinarie skolsystemet. Det är dock inte så konstigt, för det har med volymer och annat att göra.
Det här är naturligtvis en skillnad. Om man har kortare utbildningar inom ramen för arbetsmarknadspolitiken är det fler personer som får tillgång till dem. Förut var arbetsmarknadsutbildningarna ungefär ett år i snitt, vilket innebar att 10 000 personer fick 10 000 platser på ett år - jag säger detta bara som en statistisk jämförelse. Om utbildningarna nu är tre månader innebär det att 40 000 personer får tillgång till samma platser, det vill säga även om antalet platser är oförändrat, eller det är lite över, är det fler personer som får tillgång till dem.
Jag vet att det här är svårt att förklara pedagogiskt, men det är faktiskt så det ser ut.
Det viktigaste är att vi har satsat mer på utbildning. Vi har över 32 000 utbildningsplatser extra. Det handlar om högskoleplatser, yrkesvux, komvux och så vidare. I mitt nästa inlägg tänker jag ta upp behovet av ett ordentligt lärlingssystem. Det är ytterligare en pusselbit som man behöver komplettera med.