Herr talman! Ämnet för dagens debatt är EU:s grönbok om jordbruksprodukters kvalitet. Det handlar alltså om vilka krav som bör ställas på produktionen och på produkterna. Det är nog så aktuellt när julen, årets mest matglada högtid, närmar sig. Jordbruksprodukter är, ofta i alla fall, sådant som vi äter.
Syftet är att starta ett samråd inom Europeiska unionen om det bästa sättet att skydda och främja jordbruksprodukters kvalitet, som det står i grönboken.
Initiativet är angeläget, och grönboken är en bra början. Men jag skulle ändå först vilja anlägga en kritisk synpunkt. Det är i för hög grad producentintresset som är utgångspunkten i grönboken även om det tydligt framgår att det är konsumenternas krav som ska beaktas och att det är huvuduppgiften.
Det är inte första gången som producentintresset har en tendens att ta över inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Det händer då och då, som till exempel när man som jordbrukspolitiska åtgärder för fram krav på att det ska delas ut gratis frukt till Europas skolbarn eller mat till de fattigaste. Skolpolitik eller socialpolitik bör inte konstrueras för att skapa avsättning för överproduktion inom jordbrukssektorn.
Utskottet stryker alltså under i utlåtandet, och där är vi eniga, att arbetet med livsmedelskvalitet måste bygga på vad konsumenterna vill ha och inte på vad producenterna helst vill sälja.
När detta nog så viktiga påpekande är gjort måste jag säga att diskussionen egentligen borde vidgas ännu mer. Begreppen konsument och producent utgår från att vi människor i första hand möts och handlar på en marknad, att vi är
homo economikus
, en ganska självisk typ som nationalekonomerna har hittat på.
Men vi människor är också löntagare, miljövänner, föräldrar och framför allt människor med ansvar för och tankar om alltihop, om helheten.
Om man som konsument får frågan vilka krav man ställer på julskinkan ligger det nog ganska nära till hands att man svarar att den ska vara billig och god. Om frågan i stället ställs till oss i vår egenskap av människor som är oroliga för klimathotet eller i vår egenskap av människor som är oroliga för djurens välbefinnande blir svaret ganska säkert lite annorlunda. Det är helheten som måste vara utgångspunkten.
Politiken är till för att väga samman just helheten, att lösa de problem som inte kan lösas på marknaden av konsumenter och producenter själva. Den är till för att stötta och stimulera och där det är nödvändigt reglera och ibland faktiskt förbjuda för att resultatet i slutändan ska bli bra och hälsosamma produkter och en produktion som är långsiktigt uthållig och som inte suger ut vare sig vår jord eller människor.
Herr talman! Det finns undersökningar gjorda i Norden. En av dem heter
Etisk märkning av livsmedel
. Den visar att konsumenterna i första hand vill att politiker och företag, primärproducenter och inom handeln, ska åtgärda problemen så att de aldrig når konsumenten, att varor som kan tänkas vara skadliga eller har producerats på ett tvivelaktigt sätt helt enkelt inte ska saluföras. Den uppgiften ligger på oss politiker och naturligtvis på producenterna.
Jag säger det här därför att etisk miljömärkning inom livsmedelssektorn, och för den delen kundvalsmodellen på andra områden, inte får bli ett sätt för politiker att fly undan sitt grundläggande ansvar. Medborgarna förväntar sig att vi politiker med lagstiftning ska lösa de problem som kan lösas redan vid källan så att problemen när det gäller konsumentprodukter aldrig når fram till handeln. Det är konsumenternas grundinställning. Det finns undersökningar som belägger detta.
Konsumentmakten är alltså inte det enda verktyget men en viktig och stark kraft att utnyttja. Konsumenternas egna val är ett styrinstrument som inte minst i en internationaliserad och globaliserad handelsmiljö kan och måste komplettera politiska åtgärder. De direkta politiska ingripandena har vanligen bara nationell räckvidd utan att nå ut till den globala miljön.
EU-samarbetet vidgar, och det är viktigt att påpeka, rätt utformat politikens möjligheter. Det är det som bland annat är syftet med samarbetet.
I den bästa av världar produceras alla livsmedel klimatvänligt och utan gifter. I den bästa av världar finns det inte barnarbete och löneslaveri därför att demokratiska processer och facklig kamp har tvingat fram bra produktionsförhållanden och bra produkter överallt. I den bästa av världar behövs ingen klimatmärkning eller rättvisemärkning eller ursprungsmärkning. Men vi lever inte i den bästa av världar.
Konsumentmakten och att stimulera konsumentmakten är på många områden ett nödvändigt verktyg att ta till, samtidigt som politiken, jag upprepar det, måste vara kraftfull där och då den kan vara kraftfull och bland annat understödja och stärka konsumenternas möjligheter att utöva inflytande genom att välja själva.
Herr talman! Det är mot den här bakgrunden vi har en reservation till förmån för att ursprungsmärkningen ska bli obligatorisk. För bara en vecka sedan kom en larmrapport om dioxin i griskött från Irland. I dag gäller den obligatoriska märkningen inom EU bara nötkött, en märkning som blev följden av galna ko-sjukan. Varför är det så? Varför inte griskött? Varför inte fågelkött? Varför inte livsmedel över huvud taget när det är möjligt?
Den fråga som ställs i grönboken är: Vilka är för- respektive nackdelarna om det skulle bli obligatoriskt att ange var primärprodukterna har producerats? Man nöjer sig med primärprodukterna. Det gör inte vi.
Jag tror att det är tveksamt, men det är möjligt att det finns några direkta nackdelar, men visst finns det svårigheter, framför allt om man sträcker ut uppgiften att märka till att gälla mer än primärprodukterna, att också gälla efterbehandling och bearbetning av livsmedel.
Framför allt finns det fördelar. Obligatorisk ursprungsmärkning skulle underlätta för konsumenterna - och det är vår uppgift att underlätta för konsumenterna - att välja närproducerat, att välja miljöklokt eller socialt ansvarsfullt. Att till exempel kunna välja rätt julskinka är viktigt, även om det kan vara nog så banalt, men det är viktigt med julskinkan.
Vi anser därför att utskottsmajoriteten borde ha ställt det kravet på Sveriges regering, vi gör det, att man målmedvetet ska arbeta för att få till stånd obligatorisk ursprungsmärkning av livsmedel.
Därför yrkar jag bifall till reservationen.
(Applåder)