Fru talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag i utlåtandet.
Jag tänker uppehålla mig lite grann vid grönboken som sådan, lite grann vid Sveriges export och sedan avsluta med kvalitetsbegreppen.
Precis som Jacob Johnson tog upp här är det här en lite ny era för oss, nämligen att diskutera och debattera grönböckerna. Där vill jag rikta ett tack till utskottet för att vi är överens om tagen. Vi kanske är det utskott som har anammat detta i högsta grad så här långt. Det handlar om att flytta ned EU-besluten dit de hör hemma, nämligen på utskottsnivå. Jag som också har ett uppdrag i EU-nämnden tycker att det är en kolossalt viktig del i vårt arbete att avdramatisera den här typen av frågor, så att de hör hemma på rätt ställe.
Vi kan titta lite grann på Sveriges export. Vi är några som är så fruktansvärt gamla att vi kommer ihåg tiden före EU-medlemskapet.
Jag minns mycket väl LRF:s argumentering. Man sade så här: Visst, vi kan få en ökad konkurrens, men vi får en helt ny marknad. Man gjorde då kvalificerade beräkningar om att detta skulle kunna bli en vinst för Sverige. Det var som att komma över en tröskel, vilket gjorde det lättare att vända oss ut till en ny marknad än tidigare.
Enligt de senast tillgängliga siffrorna ökade livsmedelsexporten med 18 procent. Då ska ni jämföra det med att övrig export ökade med 9 procent. Livsmedelsexporten ökade alltså dubbelt så mycket. Plus 5 miljarder och totalt 41 miljarder är väldigt mycket pengar. Då ska vi ha en sak till klar för oss, nämligen att det i huvudsak är väldigt högförädlade produkter. Det gör att det skapas mycket arbetstillfällen här i landet, och det är viktigt, inte minst i den tid som vi nu är inne i.
Jag tittade på ett examensarbete som presenterades under 2008 från SLU. Respondenterna till doktorsavhandlingen säger att 76 procent av livsmedelsproducenterna räknade med en ökning av exporten trots att det började vika av.
Jag kontaktade i dag Livsmedelsindustriernas vd, Agneta Dreber, och frågade henne om hon bedömer att denna utveckling fortsatt ligger fast. Hon sade: Det gör den kanske inte, men vi kommer inte att vika från de tal som ligger.
Jag tycker att det är ett trevligt besked att kunna lämna att man trots finanskrisen gör bedömningen att vi kan ha en fortsatt hög export av livsmedel.
Fru talman! Jag går över till kvaliteten som det egentligen handlar om. Vi ser kvaliteten som en konkurrensfördel. LRF hade precis samma resonemang på 80-talet innan vi blev medlemmar i EU, nämligen att det gav möjligheter därför att vi har hög standard och kvalitet på de svenska livsmedlen.
Kvalitet är inte vad producenterna eller politiken bestämmer utan vad konsumenten bestämmer. Det är oändligt viktigt just när det gäller livsmedel och tjänsteproduktion därför att det upplevs olika av olika medborgare. Det jag tycker smakar bra är det inte alls säkert att Jacob Johnson tycker smakar bra. Alltså måste det vara min utgångspunkt som gäller när jag ska handla. Det är just denna frihet som ligger till grund för att kvaliteten kan vara olika beroende på vem som är mottagare. Det är därför det är så viktigt att det är konsumenten som bestämmer. Detta skapar också ett underlag för att kunna göra medvetna val. Vi vill att medborgarna ska ha den möjligheten.
Jag sade att den första tröskeln var att vi tog oss ut i Europa. 70 procent av livsmedelsexporten går till Europa. 10 procent går till USA.
Nu har vi nästa tröskel. Det är globaliseringen. Vi ska kunna göra samma bedömning som vi gjorde nationellt en gång i tiden när vi steg ut i EU, nämligen att vi nu kan skapa ett ordentligt och bra kvalitetssystem för hela världen när vi ska exportera våra EU-producerade varor. Detta är en intressant och spännande väg in i den nya globaliserade världen.
Vad är det då vi säger? Jo, att vi ska ha fullständigt klart för oss att vi kan ha märkningar i all oändlighet. Jag tror att det finns lika många krav på hur saker och ting ska märkas som det finns konsumenter. Samtidigt säger vi att vi ska minska administrationen med 25 procent. Det här går inte riktigt ihop. Då måste vi också ta ansvar för detta. En sak ska ni ha klart för er: Det här är inte gratis. Vem är det som får betala? Jo, det är konsumenten. Beslutar vi att det ska märkas stiger priset.
Vi är inte speciellt intresserade av någon EU-logga. Det är ganska meningslöst att sätta en EU-logga på en produkt eftersom vi har så stort inhemskt utbyte inom EU. Det ger inte speciellt mycket information. Vi utgår från att de grundhygieniska krav som vi ställer genom jordbrukspolitiken och livsmedelspolitiken gäller. Alltså har det inte mycket att tillföra.
Ursprungsmärkning är alldeles utmärkt. Vi tycker att man ska uppmuntra detta. Det ska dock vara på frivillig basis. Vi ser det som en mycket tydlig affärs- och konkurrensmöjlighet för de leverantörer och producenter som vill lyfta fram sina varumärken, men vi behöver inte tvinga på folk det. Skulle vi göra det skulle vi slå ut en hel del småföretag i denna bransch. Det vill jag inte bidra till.
Vi säger också ja till handelsnormerna i den mån det inte finns internationella sådana. Då ska vi i första hand anamma dem. Vi har ju ett regelverk som kallas WTO och då är det viktigt att vi tar dem i första hand. Dem vi har ska vi förenkla.
Geografiska beteckningar säger vi också ja till. De får dock inte vara för detaljerade och det ska vara konsumentefterfrågat.
När det gäller ekologiskt producerade varor kan man inrikta sig på att ha en europeisk logga för detta i stället för att ha vissa i Sverige och andra på annat håll. Det kan vara en bra upplysning och då kanske vi också kan få samma regelverk.
Detsamma gäller certifieringssystemen där det ska vara något mer än bara baskraven.
Men det är som sagt var konsumenten som betalar. Vi får vara återhållsamma och inte bara tillföra nytt. Det handlar också om att ta bort det som inte har någon funktion att fylla.
Med de orden, fru talman, tackar jag för mig i denna omgång.
(Applåder)