Fru talman! EU-kommissionen har uppmanat medlemsländerna till den här debatten och till en debatt om hur jordbruksprodukternas kvalitet kan främjas, att inte komplicera regelsystemet i onödan och att hålla fokus på vad konsumenterna efterfrågar. Det är en viktig debatt som nu initierats och satts i gång av kommissionen. Det är också en bra och riktig utgångspunkt.
Produktionen ska bygga på vad konsumenterna vill ha, inte på vad producenterna vill sälja. Livsmedelssäkerhet är A och O. Ett bra regelverk ska främjas, och det ska också vara så enkelt som möjligt.
Kvalitet är på många sätt väldigt subjektivt. För somliga är det vetskapen om var produkten är producerad, för andra är det smakupplevelsen och för ytterligare andra kan det vara kunskapen om i vilken region eller till och med på vilken gård produkten tagits fram. Enligt kommissionen, skriver man, handlar det om konsumenternas förväntningar.
God hygien, hög livsmedelssäkerhet, är produktionsbaskrav. Det är över huvud taget inte förhandlingsbart. Alla konsumenter ska vara trygga i att det är det som gäller. Detta baskrav ska inte behöva märkas specifikt, för det är en förutsättning att man följer lagen. Däremot måste kontrollen förbättras och kraftfulla åtgärder vidtas i de fall det visar sig att man inte lever upp till ställda lagkrav. Detta lyfts också fram speciellt i grönboken. Däremot lyfts inte säkerhetsbegreppet i sak fram specifikt.
Låt mig fortsätta med frågan om märkning. Det ska finnas en lång rad olika märkningar som är specificerade. Det ska finnas en ingrediensförteckning med mängd, nettokvalitet och kvantitet. Den ska vara korrekt, vilket är livsviktigt framför allt med tanke på allergiker. Utöver detta ska det finnas uppgift om bäst-före-datum, sista förbrukningsdag, förvaringsanvisningar, namn, firmabeteckning och adress. Allt detta ska redovisas. Det ska vara tydligt märkt. Det är en tvingande märkning. För vissa produkter ska det dessutom stå ursprungsmärkning.
Att spårbarhetskedjan fungerar har vi verkligen fått märka i samband med den senaste larmrapporten om dioxin, denna gång från Irland. Man kunde plocka bort aktuella partier från berörda butikshyllor, vilket visar att EU:s system fungerar.
Utöver de märkningar som jag redan har nämnt finns det möjlighet att ha frivillig märkning, att informera om smak, tradition, ursprung, region, extra tillval och äkthet, egenskaper som är ett mervärde, något som många konsumenter efterfrågar och också kan innebära en stor konkurrensfördel för producenter.
Dessutom finns en rad frivilliga märkningar som inte regleras enligt dessa direktiv utan följer speciella certifieringssystem. Nämnas kan Krav, Svenskt Sigill, Änglamark och Rättvisemärkt. Det är tydligt att det också är ett mervärde, att man vill visa att det är något utöver det som är lagstadgat.
När man botaniserar i den här djungeln kan man förstå att det inte alltid är så enkelt att vara konsument. Därför är det bra att det nu pågår ett arbete med en märkningsförordning, vilket vi säkert kommer att få anledning att diskutera längre fram. Varje företag och varje producent gör sin ekonomiska bedömning av hur man vill lansera och märka sina mervärden. Det som krävs är att det ska vara utom allt tvivel att uppgifterna är korrekta.
Fru talman! Frågan om en utökad obligatorisk ursprungsmärkning är långt ifrån självklar. Nu gäller, som bekant, att vi har en ursprungsmärkning på nötkött, fisk, honung, frukt, grönsaker och även en märkning om GMO-tillsatser. Det låter egentligen väldigt enkelt att kräva ursprungsmärkning rakt av. Det har också tidigare varit min och Folkpartiets hållning. Men ett obligatorium skulle avsevärt öka byråkratin och innebära merkostnader för producenter, vilket givetvis i sista hand skulle drabba konsumenterna. Då är det lämpligare med en ursprungsmärkning som är frivillig, kan utnyttjas av företag som så önskar och där konsumenter efterfrågar det.
Det finns möjligheter att nå mycket långt på det frivilliga området, en linje som utskottet också pekar på. Det sägs i grönboken och även utskottet anser att ursprungsmärkning bör uppmuntras. Utskottet ser gärna att icke-obligatorisk ursprungsmärkning används i större utsträckning än vad som är fallet i dag och att EU bistår i denna utveckling. Här finns många och stora möjligheter.
För väldigt många konsumenter är det viktigt att veta om varan är närproducerad, om den är ekologisk och om den till exempel är rättvisemärkt. I Sverige har vi för övrigt en väldigt stark varumärkestradition på de varor som vi köper.
Fru talman! Det som är angeläget att med kraft lyfta fram i debatten är kontroll - kontroll av att informationen och uppföljningen av kontrollen och informationen är korrekt. Vi måste som konsumenter veta att det som står på paketet gäller. Vi får inte på något sätt komma i någon osäkerhet om huruvida det är korrekt. Vi måste säkerställa att den märkning som sker är korrekt i alla delar. Det är tydliga regler som gäller för den frivilliga märkningen vad gäller ursprung och härkomst, så att konsumenten inte vilseleds. Om det vid märkning skulle vara så att man vilseleds av att namnet, låt oss säga Faster Gretas fläskkotletter, skulle få en att tänka i ett visst lands banor, att man tänker sig vilket land varan skulle komma från, då är det en obligatorisk ursprungsmärkning som gäller. Det står tydligt och klart. Man får inte vilseledas.
Konsumenten ska alltid vara i fokus. Det är olagligt att vilseleda. Det är viktigt att vi poängterar det här. När konsumenten är i fokus och kan lita på den information som ges är det också viktigt att konsumenten litar på att värden som småskalig livsmedelsförädling, djurvälfärd och miljökrav är viktiga parametrar. Här kan landsbygdsprogrammet tjäna som ett bra instrument när det gäller att uppnå de mål som tas upp i grönboken vad gäller livsmedel med hög kvalitet. Vi kan framför allt ta upp frågor som handlar om den lokala och regionala livsmedelsproduktionen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets utlåtande och avslag på reservationen.
(Applåder)