Fru talman! Just det sista att man erbjuder mobila slakterier och gårdsnära slakt men att det är exakt samma regler som ska gälla gör det omöjligt att åstadkomma detta ute i skärgården. Det finns ingen bärighet för det ekonomiskt. Även om man skulle slakta alla djur på en gång som fanns ute i skärgården skulle det inte gå ihop.
Jag väntar medan ministern lyssnar på sin rådgivare.
Detta går bara inte ihop. Det är därför jag ställer min fråga. Jag kände att det möjligen fanns en öppning med det jag föreslog att man får slakta hemma och sedan köra i väg köttet för att göra all denna kontroll som vi är överens om att vi ska ha för att få säkra livsmedel.
Jordbruksministern måste ändå hålla med om att det är motsägelsefullt. Samma människa får besök av länsstyrelsen som erbjuder dessa bidrag för att man ska ha djur, hålla landskapet öppet, göra det trevligt för turister och allt vi ska ha i skärgården. Sedan kommer några andra myndigheter och säger: Visst får du ha djuren. Men du kommer aldrig att kunna slakta dem, såvida du inte ska utsätta dem för långa transporter. Då får man ett kött som inte någon vill ha, eftersom köttet blir väldigt dåligt när djuren blir stressade.
Det är väldigt motsägelsefullt. Jag undrar vad de enskilda människorna ska göra som blir offer för systemet. I systemet ser man inte människorna och inte heller djuren, skulle jag vilja säga. Vad ska de göra? Det vore väldigt intressant om jordbruksministern tillsammans med mig ville göra besök ute i skärgården hos en bonde för att se det dilemma han står inför.
I det konkreta exemplet jag har, och det finns flera sådana exempel, säger han: Vad ska jag göra med mina djur? Ska jag låta dem självdö? Vad ska jag göra? Jag ångrar egentligen att jag har tagit på mig det. Han känner som att det kom som en blixt från klar himmel. Han säger: Jag har läst och försökt hänga med vad som händer. I oktober november fick jag veta att det inte gick att slakta hemma längre. Jo, det går att slakta om jag äter köttet själv.
Jag vill fråga om det kommer att bli möjligt att få den lösning som vi båda är inne på, att slakta hemma och köra iväg köttet. När kommer den lösningen? Varför har det inte gått att få en övergångslösning när man så drastiskt, den 1 januari, bara sade: Nu går det inte att slakta ute i skärgården? Varför försökte Sverige inte att få till en övergångslösning? Varför kan man inte försöka att som ett annat alternativ ge generella dispenser till någon enskild att få sköta den gårdsnära slakten? Det är ännu en lösning som man skulle kunna ha.
Jag förstår av svaret jag nu fick här att diskussionerna med EU handlar om att hitta en lösning så att man i Sverige ska kunna få slakta hemma ute i skärgården och köra iväg köttet sedan. Finns några mer tankar för att underlätta och få den levande och livskraftiga skärgård som vi vill och för att man ska kunna ha kvar djur ute i skärgården? Det skulle jag också vilja veta.
Jag skulle också vilja veta om jordbruksministern är intresserad av att komma ut och göra ett besök i verkligheten hos en bonde som står med problemet bokstavligt talat i knäet.