Fru talman! Jag har stor förståelse för den enskilde bonden. Som jag nämnde i mitt förra inlägg har vi fått ett problem i och med att vi har haft en tidigare nationell dispens som vi inte kunde fortsätta med efter den 1 januari i år. Samtidigt tycker jag att det är att se lite passivt på det att säga att den här bonden är ett offer för systemet. Min bild av bönder är att de är väldigt konstruktiva och kan hantera nya regler på ett väldigt bra sätt.
De nya reglerna innehåller ett antal fördelar. De är mer flexibla. Man utgår från en riskvärdering och en riskhantering. Det är ett större ansvar på företagaren. Men företagaren kan själv välja hur man ska jobba för att nå målet. Att säga att det bara finns en lösning, och att det är den lösning som vi hade tidigare, är inte konstruktivt i det här sammanhanget.
Jag vill återigen upplysa om att arbetet inte är avslutat inom EU. Vi driver linjen att man på den här punkten ska ha ökade möjligheter att avliva på uppfödningsgården. Med den struktur som vi har i vårt land skulle det vara en fördel för oss.
När det gäller frågan om övergångstider har den enskilde jordbrukaren haft en lång tid på sig att fundera på hur man ska anpassa sig till systemet. Det är inte så att det bara kom som en blixt från en klar himmel den 1 januari 2006. Det var då som reglerna trädde i kraft. Vi har haft beslutet om reglerna sedan någon gång under 2004.
Jag jobbar för att få bästa möjliga system för de svenska bönderna, och i det ligger att driva de här frågorna i EU. Men parallellt med det ska jag också se till att mina myndigheter kan hjälpa den enskilda bonden att utnyttja det regelverk som nu är på plats.