Herr talman! Jan Andersson tycker att vår lagstiftning innebär en bra avvägning av intressen och tror inte att ett prospekteringsförbud mot uran skulle vara verkningsfullt. Men faktum är att tro är en väldigt vag beskrivning. Problemet är att Jan Andersson inte ens vill pröva om det skulle vara verkningsfullt. Han har bestämt sig på förhand att detta inte går. Det får ingen effekt över huvud taget.
Jag kan bara konstatera att hans kolleger runt om i landet uppenbarligen inte håller med honom. De säger tvärtom. De säger att det som de verkligen behöver för att kunna värna sina bygders intressen är just ett kommunalt veto mot prospektering av uran.
I den artikel som jag läste ur tidigare skriver dina kolleger i Centerpartiet från olika kommuner följande:
Med dagens lagstiftning är det först när det blir aktuellt med brytning av uranhaltigt material som kommunen kan sätta stopp. Motiveringen är att det är svårt att veta vad ett företag finner när man undersöker berggrunden. Det var precis det som Jan Andersson var inne på.
De skriver vidare:
I dag kan vi emellertid konstatera att det inte råder minsta osäkerhet om att det är uran som bolagen jagar, inte minst i vårt län.
Om de som verkligen är drabbade av detta och påverkas och som hanterar denna fråga varje dag har det tydligt för sig att det är uran som det handlar om borde Jan Andersson också kunna ta till sig detta faktum.
Det finns en uppenbar skillnad mellan prospekteringens olika mineraler. Som vi ser finns det statistik på att det finns 130 olika tillstånd som har getts där uran anges i första hand, det vill säga där det verkligen är uppenbart att det är uran som man letar efter och inte andra mineraler. Varför kan man då inte införa ett veto mot prospektering just när det är uran som uppges i första hand? Varför kan man inte ens pröva om det skulle vara verkningsfullt? Man avslår det redan från början och säger att det aldrig kommer att gå. Det känns som ett väldigt defensivt sätt att hantera denna fråga på.