Herr talman! Först kanske jag nästan ska be om ursäkt för att jag går upp i talarstolen denna sena timme, men jag kunde inte låta bli.
Jag tycker att det finns anledning att reflektera över ett par saker som har sagts under denna debatt och som man kan falla tillbaka på när man funderar.
Först skulle jag vilja säga till Martin Andreasson, som jag i och för sig håller med i nästan allt han säger, att jag ärligt talat inte vet, Martin Andreasson, när det började bli tradition i kammaren att vi först bestämmer oss för att tillsätta en utredning och sedan uttalar riksdagen vad vi vill när utredningen väl kommer hit. Det kan man väl säga inte precis är den ordning vi brukar ha, i varje fall inte i det utskott jag normalt arbetar i. Det är möjligt att man har haft en annan tingens ordning tidigare i Sveriges riksdag, men jag känner inte igen det, måste jag säga, och har inte sett det någon annanstans heller.
Herr talman! Jag har ett uppdrag som borgerlig vigselförrättare. När jag hade fått det här uppdraget för ett par år sedan kontaktade två farbröder mig - det var fråga om två farbröder, den ena var född 1928 och den andra 1932 - och sade att de väldigt gärna ville att jag skulle viga dem. Jag förklarade då för dem att viga och viga, det blir fråga om att registrera partnerskap. Nej, vi vill faktiskt bli vigda. Vi vill faktiskt veta att vi har samma rätt som alla andra. Vi har levt 38 år tillsammans, och nu vill vi att det blir en förändring.
Jag kunde bara tala om för dem att vi håller på med den här lagstiftningen men att det kommer att ta sin lilla tid.
I lördags när jag tjänstgjorde som vigselförrättare i Stadshuset i Stockholm kom de här farbröderna till mig för att registrera partnerskap. Den ene var sjuk, och man väntade in slutet för honom.
Jag tycker att detta ska få oss att fundera på om vi har hanterat det här rätt. När man funderar över konsekvenserna, vem påverkar dessa två farbröders äktenskap eller om någon av oss homosexuella skulle ingå ett äktenskap? Vems äktenskap påverkar det? Påverkar det herr talmannens äktenskap eller Yvonne Anderssons äktenskap? Jag kan inte tänka mig det. Det påverkar inte äktenskapet som institution. Det påverkar faktiskt inga andra än de som ingår detta äktenskap själva. Det påverkar ingen och det förändrar ingenting i samhället. Det rör ingen annan än dessa två personer. De får ett reglerat förhållande. På sikt får man kanske också bort en del av den diskriminering som finns mot homosexuella människor. Jag kan inte förstå argumentationen över huvud taget.
Låt mig ta upp bara en enda sak. Man säger för barnens skull. Barnkonventionen, som jag hörde Yvonne Andersson dra en lång harang ur för några debatter sedan, att detta skulle gälla och att det var därför man skulle gå emot ett könsneutralt äktenskap, pratar just om familjen. Men den definierar inte vad familjen är. Det är precis som Tasso Stafilidis säger, familjen är att barn har rätt till sin mamma och sin pappa och ska växa upp under trygga förhållanden. Jag tycker att den här debatten är helt och hållet tokig när vi inte kan se det som bara finns där.
Det handlar om en syn på homosexuella som inte kan anses vara representativ för den här kammaren. Och jag blir djupt upprörd för varje debatt jag deltar i där man förnekar oss homosexuella. Men på min näthinna ligger dessa två män som hade tillbringat 38 år tillsammans och skulle förnekas att få bli gifta. Det tycker jag är en skandal. Det är därför det är viktigt att vi genomför ett könsneutralt äktenskap.