Herr talman! Energipolitik är ett av de områden som minst lämpar sig för tvära kast och mer eller mindre lynniga beslut. Beslut som fattas kan vanligtvis inte verkställas inom de närmaste åren, och för att få fullt utslag kan flera decennier hinna förflyta.
Det kan handla om nödvändig teknikutveckling eller teknikupphandling. Det kan handla om byggande av infrastruktur i form av ledningsnät eller produktionsanläggningar. Inte minst kan det, kanske i en del fall den viktigaste faktorn, handla om att erhålla olika typer av tillstånd för att slutgiltigt så att säga kunna sätta spaden i jorden. Det sistnämnda har nu blivit en realitet vad vindkraften anbelangar. Jag tänker på diskussionen om det kommunala vetot.
När det gäller tidsaspekten är det värt att i sammanhanget nämna att det beträffande den storskaliga utbyggnaden av vattenkraften i Luleälven - svensk vattenkrafts flaggskepp - i stort sett tog 50 år från byggstart till fullbordande.
Utan att vara någon som helst expert inom miljölagstiftningen och därmed förknippade tillståndsprövningar kan jag nog ha modet att konstatera att tillståndsprövningarna vid byggstarten av Porjus år 1910 knappast kan jämföras med de krav som ställs nu hundra år senare.
Förra seklet levde vi i ett Sverige där det, hur främmande det än kan låta för våra öron, kunde startas storskaliga vattenkraftsbyggen mitt i en nationalpark.
Herr talman! Om vindkraften finns det sannerligen mycket att säga. Jag har inte för avsikt att längre uppehålla mig vid just den punkten men vill delge kammaren en del reflexioner.
Vissa lyfter fram att kärnkraften kan ersättas av vindkraft. Vi sverigedemokrater är positiva till vindkraften, men den kan inte ersätta kärnkraften till rimliga kostnader. En orsak till detta är att elnätet är uppbyggt för en situation där vattenkraft i norr står för cirka hälften av landets effektbehov. Samtidigt är den andra hälften av elproduktionen i form av kärnkraft placerad nära konsumenterna.
Att helt ersätta kärnkraften med vindkraft skulle medföra stora tekniska problem. Till detta kommer att vindkraften fluktuerar i produktion. Kort sagt kan man säga att det svenska elnätet rent tekniskt inte är uppbyggt för vindkraft.
Kärnkraften är en baskraft som är nödvändig för elnätets stabilitet och uppbyggnad och för konsumenternas geografiska placering. Vindkraften bör ses som ett nyttigt komplement, inte som en ersättning.
För att förstärka elnätet och för att kunna ta hand om denna vindel kommer det onekligen att krävas stora resurser. Hur dessa kostnader kommer att belasta slutkonsumenten i form av framtida nätavgifter kan man verkligen fundera över.
Herr talman! Vi lider sannerligen ännu av det olyckliga beslut som fattades i början av 1980-talet där en avveckling av kärnkraften till år 2010 sattes som mål. En del kompletterande olyckliga beslut har dessutom fattats under resans gång. Jag tänker på nedläggningen av Barsebäck. Återigen hävdar jag: Energiförsörjningen är sannerligen inget lämpligt ämne för kortsiktig populism. Långsiktighet och ansvar måste och, förutsätter jag, ska vara ledord vid besluten.
Vi kan också se hur beslutet om kärnkraften i praktiken även påverkat utbildningen av elkraftsingenjörer och eltekniker. Behovet av dessa yrkesgrupper är just nu stort, för att inte säga mycket stort.
Enligt Svensk Energi behöver ca 7 000 elkraftsingenjörer och tekniker utbildas till år 2014. Ett tag ansåg man att det helt enkelt inte fanns någon framtid för dessa yrkesgrupper. Kärnkraften skulle ju ändå läggas ned. Dessutom rådde mer eller mindre ett lagstadgat tankeförbud.
Jag vill dessutom hävda att vi nu till viss del kan avläsa en av konsekvenserna av kärnkraftsbeslutet i våra allt dyrare elräkningar. Vilken ägare av kärnkraftsanläggningar ville investera i förbättringar av aggregaten om kärnkraften ändå skulle läggas ned? Detta avspeglas direkt på drifttillgängligheten inom kärnkraftsproduktionen.
Finsk kärnkraftsindustri har enligt uppgift år efter år en drifttillgänglighet på 95 procent. Vattenfalls Forsmark 1 och 2 hade en drifttillgänglighet på 90-91 procent i snitt åren 1984-2007.
Är det någonting som är förödande för ett gott företagsklimat så är det just osäkerhet. Det gäller även för elproduktionsindustrin.
Herr talman! Jag kommer bara att som hastigast beröra biodrivmedlen som egentligen inte direkt berör betänkandet som sådant. Men efter att ha tagit del av Riksrevisionens nyligen utgivna rapport
Biodrivmedel för bättre klimat - Hur används skattebefrielsen?
finns det verkligen anledning att fundera på hur effektiv en skattestyrning av energimarknaden egentligen är.
Jag ska citera några meningar i rapporten: "Granskningen visar att skattebefrielsen är ett dyrt och trubbigt sätt att minska utsläppen av växthusgaser." Vidare: "Det skattebortfall som uppstår till följd av skattebefrielsen har ökat stadigt sedan 2000 och uppgår i dag till omkring 2 miljarder kronor per år. De utsläppsreduktioner som användningen av biodrivmedel gett upphov till innebär därmed en kostnad för staten på omkring 3 kronor per kg/koldioxidminskning. I jämförelse med till exempel koldioxidskatten på 1,05 kronor per kg/koldioxid är en fullständig skattebefrielse för biodrivmedel därmed en relativt dyr åtgärd för att minska utsläppen av växthusgaser." Slutligen: "Eftersom skattebefrielsen framför allt bidragit till låginblandning av biodrivmedel har den heller inte haft någon större teknikdrivande effekt."
Med dessa avslutande ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.