Herr talman! Också jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Låt oss till att börja med slå fast att det naturligtvis är en av de absolut viktigaste sakerna och en av de absolut mest glädjande sakerna som har hänt på vår kontinent på årtionden att vi nu sedan drygt ett år tillbaka kan betrakta tio nya medlemsländer som fullvärdiga medlemmar i Europeiska unionen, däribland ett antal länder som under årtionden har levt under brutalt kommunistiskt förtryck. Som riksdagsledamot och även medlem i Svensk-polska parlamentarikerförbundet är jag mycket glad över att Polen nu är fullvärdig medlem i Europeiska unionen och över den demokratiska utveckling som har skett sedan 1989.
Men just därför är det desto viktigare att vi från svensk sida är tydliga med vilka frågor som ligger på det politiska eller möjligtvis det värderingsmässiga planet där länder kan ha olika förhållningssätt, och vilka principer som måste försvaras entydigt av de länder som är medlemmar i demokratiernas krets och som är medlemmar i Europeiska unionen.
Därför är frågan om synen på homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter så fundamental, och därför är den utveckling som pågår i bland annat Polen så oroande med inte bara de politiska signaler som kommer från presidenten eller från andra ledande politiker, utan också när det gäller hur hela statsmakten förhåller sig till sådana saker som demonstrationsfrihet och yttrandefrihet när det gäller att uttala ståndpunkter som att försvara HBT-personers mänskliga rättigheter.
Utrikesministern konstaterar att de demonstrationer som man vid olika tillfällen försökt stoppa sedan trots allt kunnat genomföras. Men själva det faktum att det politiska systemet reagerar genom att försöka stoppa demonstrationerna är i sig ett djupt oroväckande tecken.
Det finns vissa saker som Sverige gör som är väldigt viktiga, bland annat det som nämns om den svenska ambassadens aktiviteter. Det finns dock några saker som jag tycker att vi fortfarande inte fått tillräckligt tydliga svar på. Till att börja med uppfyller inte alla EU:s medlemsstater det åliggande som de har, att införa ett tydligt förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Det gäller bland att flera av de länder som berörts i den här debatten. Det handlar helt enkelt om att de inte uppfyllt sina mest grundläggande åligganden som medlemsland. Jag vill därför veta vad Sverige och utrikesministern är beredd att göra för att verka för att dessa länder ska känna en tydlig politisk press att fullgöra sina åligganden på den punkten.
Det handlar också om hur utrikesministern bedömer kommissionens nuvarande agerande när det gäller utvecklingen för HBT-personer i bland annat Polen. Efter de polska valen tidigare i höst kom det signaler om att kommissionen skulle följa utvecklingen. Hur bedömer utrikesministern kommissionens agerande hittills, och vad tänker utrikesministern göra?