Fru talman! Rocio Fernández har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att åtgärda de svagheter som finns inom den offentliga upphandlingen. Rocio Fernández framhåller att det är upprörande att statliga myndigheter använder sig av svart arbetskraft. En policy för upphandling är verkningslös utan rutiner för kontroll och uppföljning, fortsätter Rocio Fernández, och han undrar dessutom om endast priset är avgörande för att vinna en upphandling.
Inledningsvis vill jag framhålla att regeringen ser allvarligt på användningen av svart arbetskraft och att regeringen i 2005 års ekonomiska vårproposition aviserat ett antal förslag att bekämpa skatte- och förmånsfusk.
Vid offentlig upphandling kan den upphandlande myndigheten utesluta en leverantör som är dömd för brott avseende yrkesutövningen enligt lagakraftvunnen dom eller har gjort sig skyldig till allvarligt fel i yrkesutövningen. En ytterligare uteslutningsgrund är att leverantören inte har fullgjort sina åligganden avseende socialförsäkringsavgifter eller skatt i det egna landet eller i det land där upphandlingen sker. Därefter ska myndigheten göra en bedömning av vilka anbudsgivare som är lämpliga för uppdraget i fråga med hänsyn till teknisk förmåga och kapacitet samt ekonomisk och finansiell ställning.
I de nya upphandlingsdirektiven, som trädde i kraft den 30 april 2004 och som håller på att införlivas i svensk lagstiftning, tillkommer ett antal uteslutningsgrunder bland annat om leverantören gjort sig skyldig till bestickning, bedrägeri eller penningtvätt. Enligt de nya direktiven är myndigheterna skyldiga att utesluta leverantörer som gjort sig skyldiga till något av dessa brott.
För upphandlingar som understiger de tröskelvärden som anges i direktiven och för upphandling av tjänster som undantas från direktivens huvudsakliga tillämpningsområde, till exempel städtjänster, ska myndigheten kontrollera bland annat om leverantören är registrerad för redovisning och inbetalning av mervärdesskatt, innehållen preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter.
Det finns således lagstiftning som myndigheten ska följa och som ska se till att endast företag som betalar skatt och avgifter ges ett offentligt kontrakt. Om något fel begås av myndigheten i detta hänseende har leverantörer dessutom möjlighet att ansöka om omprövning av upphandlingen. En myndighet som inte följt bestämmelserna kan även tvingas att betala skadestånd till en leverantör.
När ett anbud ska utvärderas finns två alternativ. Myndigheten ska anta antingen det anbud som har lägst pris eller det anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga. Om myndigheten väljer att tilldela kontraktet till det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet kan det till exempel vara fråga om pris, leveranstid, kvalitet, driftskostnader, service, tekniskt stöd eller miljöpåverkan.
Omständigheter som den myndigheten tycker är viktiga ska om möjligt rangordnas efter angelägenhetsgrad så att leverantörerna vet detta innan de lämnar sina anbud. I de nya upphandlingsdirektiven har formuleringen skärpts på så sätt att myndigheten, enligt huvudregeln, måste vikta utvärderingskriterierna.
Vidare får myndigheten förkasta orimligt låga anbud under förutsättning att myndigheten begärt en förklaring till det låga anbudet utan att få ett tillfredsställande svar.
Det finns således lagliga bestämmelser för de svagheter som Rocio Fernández pekar på. Myndigheterna är givetvis skyldiga att följa dessa bestämmelser.