Fru talman! Jag vill först klargöra att jag är en hon och uttalar mitt namn Rocio.
Jag vill tacka statsrådet Sven-Erik Österberg för svaret.
Det verkar som om direktiven är tillräckligt tydliga vad gäller vilka möjligheter myndigheten har att utesluta leverantörer som gjort sig skyldiga till brott. Det är bara ett år sedan dessa regler trädde i kraft, men jag hoppas att upphandlingsdirektiven gett effekt.
Vidare säger statsrådet att det finns två alternativ när det gäller utvärdering av ett inkommet anbud. Lägst pris eller ekonomiskt mest fördelaktigt, är vad som gäller.
I de nya upphandlingsdirektiven står det, om jag har förstått rätt, att myndigheten måste vikta upphandlingen. Då gäller inte det första alternativet med lägst pris, utan viktning måste ske. Eller har jag missförstått det hela?
Det verkar inte finnas tydliga centrala regler för hur stor vikt som ska läggas vid till exempel miljökrav eller jämställdhet. Är då varje myndighet skyldig att fastställa viktningsprocent som gäller all upphandling, eller kan man göra olika vid olika upphandlingar? Tycker statsrådet att det i så fall är önskvärt att man gör olika i olika fall?
I interpellationen skrev jag att en policy för upphandling är verkningslös utan rutiner för kontroll och uppföljning. Jag ser ingenting i svaret som talar om hur och om sådana uppföljningar finns och efterlevs. Om det gjort det hade vi inte haft svart arbetskraft hos myndigheterna.
Det är minst sagt beklagligt för de svart anställda som utnyttjas. Det är beklagligt för medborgarna, vilkas skattepengar används till olaglig verksamhet, och det är beklagligt för säkerheten.
Att vi i dag i Sverige med facit i hand fortfarande inte gör en rutinkontroll av de anställda i statliga myndigheter är ansvarslöst. Har inte de anställda, medborgarna och de folkvalda rätt att känna sig säkra på att information inte faller i orätta händer och att känna sig säkra på sin arbetsplats? Vad tänker statsrådet göra åt detta?