Herr talman! Även Vänsterpartiet står bakom samtliga tre reservationer, men vi nöjer oss med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2.
Herr talman! Jag ska inte upprepa allt som Christina Axelsson sade på ett mycket bra sätt utan bara konstatera att själva anslaget har varit att man vill ha en förenklad målstruktur för att underlätta avvägningar i beslutsprocessen och styrningen liksom planeringen, genomförandet och uppföljningen av den statliga transportpolitiken. Så står det i betänkandet på s. 4 som en sammanfattning av propositionen.
Jag kan säga att jag tycker att ni har misslyckats kapitalt. Visserligen är inte propositionen speciellt omfattande i textmängd, men den är väldigt svårläst. Sällan har så många personer utifrån som är intresserade av transport- och trafikpolitik ringt och frågat om jag har läst den och om jag i så fall kunde förklara vad som står där. Jag måste erkänna att det var ganska svårt. Jag kan dock trösta med att regeringens proposition är ett litet steg i rätt riktning jämfört med Sikas ursprungliga förslag som var ännu mer svårbegripligt.
Jag tänker uppehålla mig vid två frågor. Till att börja med är det glädjande att vi behåller det övergripande målet. Sedan är det väldigt svårt att förstå att ni tar bort de nuvarande sex delmålen och ersätter dem med två andra mål, ett hänsynsmål och ett funktionsmål som i sin tur ska preciseras av myndigheterna, som Christina Axelsson sade.
Jag vill nog att ansvarig minister förklarar på vilket sätt vi ökar arbetet och förutsättningarna att lyckas med jämställdheten inom transport- och trafiksektorn genom att man otydliggör jämställdhetsfrågorna, att man lägger in dem i ett annat mål i stället för att de som i dag är ett eget självständigt delmål. Är det verkligen att lyfta fram jämställdhetsfrågorna inom transportpolitiken?
Den andra frågan handlar om kollektivtrafiken. Vi säger väldigt tydligt att vi anser att det krävs en ökad andel kollektivt resande om vi ska kunna leva upp till olika målsättningar i övrigt, till exempel den viktiga klimatpolitiken. Då får vi i princip svaret att vi politiker inte ska peta i detaljer och tala om för de resande vilken typ av färdsätt de ska välja. Det ska man liksom överlåta till dem som reser. Man pratar om kundens valfrihet.
Det är alltså ingen pekpinne att tala om att det vore bra om fler reste kollektivt. På samma sida och på sidorna efter, s. 18-19, hänvisar man till en sådan remisskonferens som SKL har om att fördubbla kollektivtrafikens marknadsandel. Då skriver man om det i positiva ordalag.
Frågan är: Vilken syn är det som gäller? Tycker ni att det är fel att Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill ha ett ökat kollektivt resande? Ni tycker inte att man ska ha pekpinnar.
På nästa sida säger ni att det är ett bra initiativ som SKL och andra myndigheter och operatörer tar när de vill fördubbla marknadsandelarna för kollektivtrafiken. Jag uppfattar att ni skriver det i positiva ordalag.
Då är frågan: Vilken syn är regeringens? Är det bra eller dåligt, är det önskvärt eller inte önskvärt att vi får ett ökat kollektivt resande?
Om man anser att det är önskvärt, varför pratar man då om pekpinnar i stället för att prata om styrning och en politisk vilja, som Christina Axelsson sade? Vi måste faktiskt ta de nödvändiga besluten för att vi också ska få fler människor att resa kollektivt.