Fru talman! Socialutskottets betänkande nr 3 är ett
efterlängtat betänkande, som har efterlysts i utskottet
i varje fall under de två senaste åren, då jag har delta-
git. Jag tror även att det varit så några år dessförin-
nan.
Gränsen vid 65 år för rätten till personlig assistans
har inneburit orättvisor och orimliga konsekvenser för
personer med svåra handikapp i och med att de upp-
når 65-årsåldern. Den har också skapat en onödig och
orimlig oro för många personer, med en osäkerhet om
framtiden åren innan de fyller 65 år. Dessutom har
65-årsgränsen inneburit administrativa och andra
bekymmer i den kommunala verksamheten och i
diskussionerna mellan kommunerna och försäkrings-
kassan.
Från moderat sida har vi i flera år krävt att 65-
årsgränsen ska tas bort. Också andra partier har fram-
fört samma krav.
Inför risken - så upplever jag det - att regeringen
av en majoritet i riksdagen skulle tvingas att ändra
bestämmelserna valde regeringen till slut att lägga
fram ett förslag om att avskaffa 65-årsgränsen. Man
har annonserat detta en tid, men utan någon speciell
motivering har det enligt vår uppfattning dröjt allde-
les för länge. Det känns mycket tydligt att regering-
ens förslag kommer motvilligt - inte bara därför att
man har skjutit på frågan i flera år, utan också på
grund av delar av innehållet i propositionen och även,
vill jag säga, i utskottsmajoritetens betänkande.
Enligt förslaget ska assistansbehovet kunna om-
prövas även efter det att någon fyllt 65 år om det,
nota bene, bedöms att behovet har minskat. Det är
naturligtvis inte orimligt. Om behovet av assistans
skulle minska, t.ex. på grund av en framgångsrik
rehabilitering, nya effektiva mediciner eller nya tek-
niska hjälpmedel, är det naturligtvis möjligt att också
behovet av assistansinsatser minskar.
Men den vanligaste situationen är ändå motsatsen,
dvs. att funktionshindren förvärras med tiden och att
behovet av assistans därför ökar. När den situationen
uppstår ska det ökade behovet enligt propositionen
inte tillgodoses genom LSS utan genom den kommu-
nala hemtjänsten, med allt vad det innebär av diskus-
sioner mellan två olika huvudmän och med olika
personer ansvariga för olika delar av insatser riktade
till enskilda handikappade.
Regeringens motivering till detta är att det annars
skulle bli omöjliga gränsdragningsproblem mellan
kommunen och försäkringskassan och också svårig-
heter att bedöma vilka behov som är relaterade till
handikappet och vilka behov som är åldersrelaterade.
Jag har försökt att ytterligare sätta mig in i den
frågan. Självklart är det så att också funktionshindra-
de drabbas av normalt åldersbetingade behov. Men
till skillnad från de flesta av oss andra drabbas flerta-
let svårt funktionshindrade därutöver av tids- eller
åldersbetingade förändringar av sitt funktionshinder,
och ibland också av handikappens art.
Jag har talat med ett antal olika experter på reha-
bilitering och behandling av olika typer av svåra
funktionshinder. Alla bekräftar den uppfattning jag
tidigare haft, nämligen att tids- och åldersbetingade
förändringar av olika former av funktionshinder -
framför allt funktionshinder som orsakas av medi-
cinska orsaker - i allmänhet inte bara kan skiljas ut
från vad som är normalt åldersbetingade förändringar
utan också i mycket hög grad kan förutses. Påståendet
i propositionen är alltså felaktigt.
De gränsdragningsproblem som majoriteten talar
om finns redan i dag, men beror framför allt på det
delade ansvaret mellan kommunerna och försäkrings-
kassan. Det är därför vi moderater har föreslagit att
hela betalningsansvaret för assistansersättningen ska
återgå till staten.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservatio-
nen. Vi anser att assistansen, så länge man tillhör
personkretsen för personlig assistans, fullt ut ska ges
inom ramen för LSS både före och efter 65 års ålder.