Fru talman! Jag vill först yrka bifall till reservation 2. Jag instämmer i föregående talares, Siv Holmas, inlägg när det gäller reservation 1 och stillbildsfotografering. Den behöver jag inte yttra mig mer över.
Det här betänkandet ser inte så tjockt ut. Det är inte alltid det kommer in så många motioner om vissa kulturangelägenheter som museer och utställningar. De som kommer är behjärtansvärda och viktiga att upplysa om.
Vi är överens med majoriteten om en hel del och kan instämma i de yttranden och skrivelser som har gjorts. På en del punkter vill vi ha några extra klargöranden.
Bland dem där vi har särskilda yttranden kan jag nämna kompletteringen av Marinmuseum i Karlskrona. Vad jag förstår är det egentligen en budgetfråga, men vi vill ändå påpeka att regeringen kanske borde informera sig ännu bättre om vad som finns där, vilka insatser man kan göra och om man kan hjälpa kommunen och regionen på något vis.
Musiken debatteras inte heller så mycket. Vi har Klaverens hus i Söderhamn och Folkmusikens hus i Rättvik. Det är områden som har beretts och nu bereds vidare i Statens musiksamlings beredning.
Vi tycker att det är viktiga områden att belysa. De borde på ett mer rättmätigt sätt få ingå i statens samlingar. Om det är en budgetfråga och andra medel ska till är det inte rätt att ta debatten här. Vi tycker ändå att det är på sin plats att lyfta upp frågan.
Vi tycker att Orrefors och Kosta Bodas glassamling är hela Sveriges angelägenhet. Den har gått fram och tillbaka i diskussionen. Det är inte bara en kulturfråga utan också ett viktigt näringsinslag. Flera instanser borde tillsammans hitta en väg att bevara detta. Det vore väldigt synd både för regionen och för Sverige som är känt som ett glasland om detta skulle splittras.
Fru talman! Jag vill uppehålla mig något vid en motion som också nämndes i det förra anförandet. Det gäller ambassadören Harald Edelstams insatser.
Motionen har varit uppe tidigare. Man kanske kan tycka att den skulle ha ett annat ställningstagande när den nu kommer tillbaka. Det är olika ingångsvinklar i detta.
Vårt utskott har gjort ett besök i Chile. Hela utskottet kunde på plats se Chiles vandring i demokratin och vad som hände i september 1973 när landet genom en statskupp i stort sett slogs i spillror. Människor förföljdes och mördades och berövades på alla tänkbara och otänkbara sätt sin demokratiska möjlighet.
Under tiden som vi var där genomfördes en hyllning i parlamentet. Det blev speciellt eftersom det förutom oss svenskar fanns representanter för styrelsen för en nystartad stiftelse i Harald Edelstams namn som kommer att dela ut ett årligt pris. Det var speciellt att se hela kammaren ta del av detta och uttrycka sitt stora erkännande av Harald Edelstam och de insatser som gjordes efter statskuppen då han räddade över tusen människor från helt otänkbara förhållanden.
Bland de tiotusentals chilenare som i dag bor i Sverige liksom generellt i Latinamerika betraktas Edelstam som en hjälte. Trots dessa insatser är han i dag relativt okänd i Sverige. Vi har kanske varit dåliga på att uppmärksamma hans gärningar. Vi tycker att det inte är för sent.
Vi vill påpeka att vi har gett exempel på hur man skulle kunna visa ett erkännande. Tanken är inte att tala om vad som ska göras utan att det görs något. I vår reservation vill vi peka på att regeringen borde ta initiativ till att exempelvis tillsammans med den stiftelse som har bildats i Edelstams namn och/eller tillsammans med kommunen hitta en framkomlig väg. Vi vill inte skriva hur man ska gå till väga. Det bör vara fritt att skapa formerna. Vi tycker att med tanke på det som har hänt - utskottets närvaro och den nystartade stiftelsen - skulle kunna hitta en framkomlig väg till ett initiativ.
Vår hållning är att vi vill ge regeringen detta till känna.
I övrigt instämmer jag i mycket av det som föregående talare sade och tycker inte att jag behöver förlänga debatten.
I detta anförande instämde Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Nikos Papadopoulos, Leif Pettersson och Lars Wegendal (alla s).