Fru talman! Jag är en mycket vänlig själ och tycker att man mycket väl kan göra saker och ting tillsammans. Jag vill ändå påpeka att utgångspunkten i tidigare två inlägg där det redogjordes för Harald Edelstam mycket var att halva kulturutskottet varit i Chile. Jag tycker att den resan var värdefull - jag var ju själv med på resan - och att det är mycket som har hänt i Chile som varit tragiskt. Ett rent historiskt faktum är att det varit våld och övergrepp. Kanske har över 3 000 människor dött - människor som har förföljts och som därefter mördats. Jordbävningen är det senaste exemplet.
Men det finns också saker och ting som inger hopp. Man har, fru talman, fått en ny president, Sebastian Pin~era som företräder den borgerliga delen. Det finns skäl för chilenarna att se ett visst hopp i det.
Jag tycker alltså att man mycket väl kan diskutera de här sakerna. Stiftelsen kan vara ett sätt. Men jag tycker ändå, fru talman, att det också finns all anledning att uppmärksamma det som redan sker, det som Siv Holma i sitt inledningsanförande redogjorde för: att man har tagit fram en skrift med hjälp av den svenska ambassaden i Chile. Det är ett mycket gott exempel på hur vi på olika sätt kan manifestera minnet av Harald Edelstams insatser.