Herr talman! Jag förstår problemet, och det är
glädjande att höra att man ändå har försökt att titta på
olika möjliga lösningar för att hantera denna fråga.
I fråga om informationen tycker jag ändå att man i
detta fall har haft en bred majoritet i ett ganska tidigt
skede, om man nu skall tala i relativa termer här, dvs.
redan i april. Som jag har förstått detta har Riksför-
säkringsverket inte ansett sig ha möjlighet att gå ut
med information innan regeringen lägger fram sin
proposition. Det gör ju att den enskilde som berörs av
detta konkret, även om det går ut ett pressmeddelande
och det kanske står någon notis i en tidning, får be-
sked först i september, och då kanske han eller hon
redan har hunnit lägga upp sina planer, eftersom det
bara är fyra månader kvar tills han eller hon har tänkt
att gå i pension, som i detta fall.
Det är alltså olyckligt att man fattar beslut med
alldeles för kort varsel. Men man borde också se över
möjligheterna att ge myndigheterna ett mandat att i
sådana här lägen gå ut med information i tid. Jag vill
återknyta till svaret från socialförsäkringsministern,
där hon fokuserar mycket att det kan bli förvirrande
om man går ut med information för tidigt om det
sedan skulle bli ett annat beslut än det som man har
föreslagit. Hanteringen i studiemedelssystemet är ett
belysande exempel. I det fallet var det ett förslag från
regeringen som man har backat från. Alla förslag som
man ännu inte har fattat beslut om löper en risk att
ändras. Men i detta fall, när det gäller pensionerna,
fanns det en bred majoritet för det i en berednings-
grupp. Då borde man ändå kunna säga att det är lika
säkert som något annat som man ännu inte de facto
har beslutat om. Det är därför som jag återkommer till
frågan om man kan se över direktiven, så att myndig-
heterna får mandat och egentligen uppdraget att i
samband med sådana förändringar, om de dyker upp
igen, gå ut med information i tid, även om grund-
problemet förstås är att beslutet fattas så sent inpå
ikraftträdandet. Egentligen borde ett beslut som fattas
nu kanske inte träda i kraft förrän i januari 1999 för
att människor verkligen skall ha tid att planera om
sina liv på olika sätt. Sedan förstår jag ju som sagt
problemet i just dessa saklägen. Jag kan bara konsta-
tera att det kanske inte finns så mycket att göra åt
detta, även om det är oerhört sorgligt att det skall bli
på detta sätt. Jag hoppas ändå att man försöker se
över alla möjliga varianter för att mildra övergången,
även om jag förstår att det kan vara ett problem. Men
för framtiden borde regeringen fundera på hur man
skall få myndigheter att i tid gå ut med information.
Det är detta som jag vill ha framfört.