Fru talman! Jag är verkligen inte här för att blanda
bort några kort. Men jag är inte heller här för att dis-
kutera energifrågor. Jag är här för att diskutera en
principfråga som rör förhållandet mellan ett statligt
ägt bolags ledning och detta statligt ägda bolags äga-
re. Jag tänker inte gå in på frågor som rör energipoli-
tiken, vilket för övrigt är sådant som min kollega
Jörgen Andersson svarar för.
Jag har stor respekt för Birger Schlaugs djupa en-
gagemang i kärnkraftsfrågan. Det är dock tänkbart att
detta djupa engagemang möjligen ibland gör Birgers
Schlaugs talanger som tankeläsare mindre fram-
gångsrika. Jag är inte riktigt säker på att Birger
Schlaug kan svara för exakt vilka tankar som ligger
bakom vad olika aktörer gör.
I principfrågan är saken helt klar. Jag har sagt fle-
ra gånger, och jag säger det gärna en gång till, att
Vattenfall - detta av staten ägda bolag - inte skall
driva energipolitik. Det är helt uppenbart att Vatten-
fall inte skall göra det. Det är de politiska aktörerna
som har ansvar för hur Sveriges energipolitik skall se
ut i framtiden. Däremot är det klart att Vattenfall, som
en stor aktör på marknaden, måste kunna tillhandahål-
la underlagsmaterial. Jag medger att det ibland kan
vara olika meningar om var gränsen går mellan att
driva energipolitik och att lyfta fram sakuppgifter. Det
får vi klara ut med hjälp av en styrelse i Vattenfall.
Jag vill stryka under vad jag markerade i mitt ur-
sprungliga svar, nämligen att det skall finnas litet
olika nivåer i det här systemet. Jag som enskilt stats-
råd och som representant för ägaren kan inte gå in på
enskilda beslut som fattas av det här bolagets ledning.
Förhållandena i ett aktiebolag måste präglas av en
annan stabilitet där styrelsen är den verkställande
ledningens samtalspartner. Jag tror egentligen att
Birger Schlaug och jag är överens i den principiella
frågan. Det är min bestämda uppfattning att Vattenfall
inte skall bedriva energipolitik. Det har jag gett ut-
tryck för flera gånger, och jag säger det gärna en gång
till.