Herr talman! I det här lilla betänkandet,
Vissa frågor rörande fastigheter
, finns två reservationer, och Kristdemokraterna finns med på en av dem tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Jag vill här börja med att yrka bifall till reservation nr 2. Utskottsmajoriteten avstyrker samtliga motionsyrkanden och hänvisar dels till pågående arbete, dels till aviserat arbete.
Vanligen brukar vi inte reservera oss när det pågår arbete som ligger i linje med motionsyrkanden. Men samtidigt, herr talman, får vi allt svårare att uppamma det änglalika tålamod med regeringens saktfärdighet som majoriteten uppvisar när man finner sig i att regeringen kan hålla på år ut och år in och avisera arbete utan att det händer något mer. Ett utmärkt exempel på det är punkten Fastighetsmäklare m.m.
År 1995 trädde en ny fastighetsmäklarlag i kraft. Året därefter tog Fastighetsmäklarnämnden ställning till ett gränsdragningsproblem, som vi hörde förut, mellan fastighetsförmedling och annan mäklarverksamhet. Den intagna ståndpunkten innebar att den som vill ha hjälp med förmedlingen vid överlåtelse av ett företag där en fastighet ingår i överlåtelsen i vissa fall ska vara tvingad att utöver en företagsmäklare anlita även en fastighetsmäklare för förmedlingsuppdraget.
Våren 1998 behandlade utskottet en motion som kritiserade nämnda ståndpunkt. Det resulterade i ett tillkännagivande om att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till ändring i fastighetsmäklarlagen. Kristdemokraterna anser i likhet med flera motionärer att fastighetsmäklarlagen måste utvärderas och ses över. Enligt vad som framkommit från regeringen under årens lopp har dylika aktiviteter ständigt varit på gång, men utan att något hänt. Låt oss se vad de senaste sex åren inneburit för ärendet.
Herr talman! Eftersom repetition är all kunskaps moder tänker jag upprepa en del av vad tidigare talare har sagt.
Redan 1998 gjordes som sagt ett tillkännagivande i ärendet. Sedan hände ingenting. Våren 2000 var frågan uppe igen. Då hette det att frågan övervägdes inom Justitiedepartementet, och därför ansåg den dåvarande utskottsmajoriteten att något förnyat tillkännagivande ej var erforderligt. På senhösten samma år uppgav justitieministern, som svar på skriftlig fråga, att regeringen ämnade agera i de aktuella frågorna, varvid han räknade med att arbetet borde kunna sättas i gång hösten 2001. Men, herr talman, hösten 2001 passerar och fortfarande händer inte ett dugg.
I april 2002 uttalar sig justitieministern på nytt i ett svar på skriftlig fråga och säger då att ambitionen givetvis är att ta hand om riksdagens då fyra år gamla tillkännagivande. Att det inte blivit gjort berodde på att han hade haft så mycket annat att göra, sade han. Han kunde då heller inte redogöra för när arbetet skulle påbörjas.
Samtidigt, alltså våren 2002, konstaterar utskottet att något lagstiftningsarbete fortfarande inte har inletts, trots vad som ett och ett halvt år tidigare utlovats av justitieministern i ett frågesvar. Majoriteten fortsätter dock att räkna med att regeringen ska komma till skott utan något ytterligare tillkännagivande från riksdagens sida.
När så utskottet i februari 2003 ännu en gång behandlade samma ärende hade uppgiften inhämtats från Justitiedepartementet att avsikten var att en utredning skulle tillsättas för utvärdering av fastighetsmäklarlagen. Departementet uppgav att arbetet bedrevs med inriktning på att utredningsdirektiv skulle kunna beslutas under 2003. Därefter utbröt tydligen något slags beslutsångest, ty i skrivelsen
Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen, 2002/03:75
, som kom några veckor senare, kunde man finna att det plötsligt var 2004 som gällde.
För årets understatement i kammaren 2003 stod tvivelsutan lagutskottets majoritet när man efter fem års väntan utan att något hänt menade att det var hög tid att regeringen utan dröjsmål beslutade om direktiv till den aviserade utredningen.
Så står vi då här i år igen med samma fråga, och än en gång har justitieministern uttalat sig, denna gång i en interpellationsdebatt i januari i år. Nu sade han att arbetet var inriktat på att regeringen under 2004 ska kunna besluta om en utredning om fastighetsmäklarlagen. Den något oroväckande formuleringen "inriktat på" innebär en gardering för ytterligare ett misslyckande i tid. Vi är luttrade nu och minns löftet 2000, då arbetet skulle vara i gång hösten 2001.
Uppenbarligen tycker den trots allt lydiga och disciplinerade utskottsmajoriteten att den nu sex år långa tidsutdräkten börjar bli pinsam, eftersom man inte verkar veta hur man ska vända sig när man ska förklara sin fortsatta passivitet. Enligt majoriteten är det oacceptabelt att det gått sex år sedan riksdagen genom sitt tillkännagivande begärde ändringar i fastighetsmäklarlagen och något arbete inte ens är påbörjat än.
Samtidigt förklarar man att det knappast är meningsfullt med ytterligare ett tillkännagivande. Till viss del, herr talman, är jag benägen att hålla med, men med annan motivering. Hur meningsfullt är det med ytterligare tillkännagivanden mot bakgrund av den respekt som regeringen bemötte det första med för sex år sedan? Dock är det givetvis formellt den rätta vägen att gå.
Hur resonerar majoriteten när man låter regeringen hållas år ut och år in med att enbart avisera och aldrig leverera det som utskottet begärt? Det vore intressant att få veta det när Socialdemokraternas representant så småningom kommer upp i talarstolen. Kristdemokraterna hävdar att regeringen nu måste påskynda den hittills remarkabelt långa handläggningen, varför ytterligare ett tillkännagivande vore på sin plats.