Herr talman! Jag anser att det är orimligt att generationer brukare och självständiga gårdar, som en gång i tiden hamnat under fideikommiss med flera historiskt betingade ägarkategorier, för all framtid ska vara fråntagna rätten att på fri grund utveckla sina jordbruk. Inget annat land i Europa har sedan demokratin infördes tillåtit fortsatt osjälvständighet för en jordbruksbefolkning under feodalt grundade ägarsystem. Vi är ensamma om detta.
Den 30 november 1989 fattade Sveriges riksdag med stor majoritet beslutet att medge jordbruksarrendatorerna rätt att friköpa sina gårdar vid så kallade historiska arrenden.
1990 års arrendekommitté följde upp detta beslut genom att enhälligt förorda en friköpslag som skulle omfatta bönder under adeln, kyrkan, Domänverket samt universiteten.
Trots 1989 års riksdagsbeslut och klara förord för friköpsrätten från Arrendekommittén har någon sådan fortfarande inte införts.
Efter det att riksdagen under hela 90-talet fram till 1998/99 års riksmöte avslagit nya motioner med krav på friköpsrätt beslutade riksdagen i mars 1999 i ett tillkännagivande till regeringen att frågan om friköp på nytt borde utredas.
Som vi har hört har utredningen nu presenterats, och i den fastslås att det inte finns tillräcklig anledning till att lagstiftningsfrågan ska utredas på nytt. Detta kan man utan vidare hålla med om, för det finns redan tillräckligt med utredningsmaterial - som låg till grund för riksdagsbeslutet 1989 att medge jordbruksarrendatorerna rätt till friköp. Det är egentligen bara att damma av det som finns.
Att hänvisa, som utredaren gör, till att de som drabbas är så få känns oerhört märkligt. Detta tar inte på något vis bort den orättvisa som arrangemanget med historiska arrenden skapar. Skulle man resonera på detta vis när det handlar om minoritetsgrupper undrar jag vad vi får för samhälle.
Herr talman! Historiskt arrende är ytterst en följd av överhetens spel om beskattningsrätten i gången tid - detta får man aldrig glömma. Vi måste våga erkänna att vi har en kvarleva från ett helt annat och föråldrat samhällssystem.
I exempelvis Danmark har man gjort något åt detta och infört en laglig rätt till friköp av historiska arrenden. Man gjorde detta redan 1919. Det är verkligen hög tid att även vi i Sverige kan komma loss i denna fråga och någon gång göra detsamma.
Det är också oroväckande att många ungdomar vägrar ta över jorden som står under adligt förmyndarskap såsom deras föräldrar har gjort. Resultatet blir att jord, hus och allt vad bondegenerationer har skapat blir ännu en gåva till arvtagare till adel och storgods.
"Ägandet" har aldrig brukat eller bebott gårdarna. Detta är också enormt viktigt att framhålla. Befolkningen fanns där långt innan överheten på ett administrativt sätt blev en mellanhand mellan den och kronan/staten. Det var beskattningsrätten och inget annat som var av värde för frälset.
Herr talman! Jag är rädd för att det hastar med att införa den historiska reformen, om det över huvud taget ska finnas några kvar att rädda till enskilt ägande.
Utredningar, remisser, utskottsbehandlingar och långa riksdagsdebatter - alltifrån den 27 januari 1869 till vår tid - har det varit utan att vi har kunnat lossa gångna århundradens statsskick över denna befolkningsgrupp.
Något som också oroar är domen mot arrendatorn Gösta Tykesson på Ängalid vid Trolleholm i Skåne. De har haft gården i fyra generationer, och Gösta ville överlåta verksamheten till sin son, som hela sitt liv har varit inställd på just detta. Av någon anledning motsatte sig greven detta, och frågan gick till rätten.
Domen som kom var både häpnadsväckande och överraskande. Trots att verksamheten bedrivs på nästan 70 hektar och att de har börjat med flera nya grepp och idéer kom man fram till att verksamheten inte var utvecklingsbar. Om inte närmare 70 hektar skulle räknas som utvecklingsbart faller närmare 85 % av alla arrendatorer på just detta faktum.
Domen är överklagad till hovrätten, men detta är helt klart ett allvarligt hot mot alla dessa arrendatorer.
Ytterligare ett annat problem som har uppkommit är att många jordägare försöker "roffa" åt sig de EU-ersättningar som ska gå till brukaren. Trots att det framgår att ersättningarna ska gå till den aktive brukaren, det vill säga arrendatorn i ett arrendeförhållande, och inte till jordägaren försöker man på olika sätt få tillgång till hela eller delar av denna ersättning.
Båda dessa saker gör mig djupt oroad. Detta gör inte adeln och storgodsägarna mer benägna att självmant bevilja friköp, utan det ger snarare signalen att inte längre ens godkänna släktövertagande.
Vi måste vakna och börja reagera på det som håller på att ske. Som jag sade tidigare: Det hastar med att införa den här historiska reformen, om det över huvud taget ska finnas några kvar att rädda till enskilt ägande.
En primär fråga i sammanhanget är frågan angående den eventuella konflikten med grundlagen, regeringsformen 2 kap. 18 §, samt till viss del även Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter. Vissa hävdar att regeringsformen säger att expropriation till förmån för enskild inte får ske. Men detta är inte helt rätt - det står inte heller så. Och inom juristkåren har man delade meningar om detta. Frågan har heller aldrig prövats av Lagrådet.
Det nya sedan den 1 januari 1995 är tillkomsten av ordet "angelägna" - att "tillgodose angelägna allmänna intressen" - i förhållande till Europarådskonventionen, som har formuleringen "i det allmännas intresse".
I den av riksdagen antagna propositionen 1993/94:17, s. 48, uttalas:
"Vad som är ett angeläget allmänt intresse måste till slut i viss mån bli föremål för en politisk värdering där hänsyn måste tas till vad som är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt i ett modernt och demokratiskt samhälle".
Sug på det sista: "ett modernt och demokratiskt samhälle".
När det gäller Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter konstaterade man också i en dom att de nationella organen principiellt är bättre skickade än domstolen att avgöra vad som ska anses vara i det allmännas intresse.
Herr talman! Men grundbulten i denna fråga är trots allt att det är en kvarleva från ett helt annat samhällssystem. Att avskaffa de sista resterna av ett feodalt system är ett självklart led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa. Det är sannerligen hög tid för riksdagen att slutligen ta ställning i denna fråga. Tiden håller faktiskt på att rinna ifrån oss. Det måste vi ha klart för oss.
I sak förväntar jag mig stöd. Jag hoppas att jag har stöd i alla fall av s, v och mp, även om Tasso gjorde mig lite bekymrad med sitt inlägg. Men var står Centern i denna fråga? Står man fortfarande på adelns och storgodsägarnas sida i denna fråga? Det är något som förvånar mig och inte minst många arrendatorer.