Herr talman! Den 1 oktober 1995 fick vi en ny fastighetsmäklarlag, som vi hörde alldeles nyss. Syftet med lagen var att stärka skyddet för konsumenterna.
Hösten 1996 tog Fastighetsmäklarnämnden ställning till ett gränsdragningsproblem. Fastighetsmäklarnämndens ställningstagande innebar att man måste använda fastighetsmäklare även om man sålde en rörelse med en fastighet i. Detta gränsdragningsproblem har förorsakat problem i praktiken. Det har också medfört kostnader för företag och enskilda.
Som vi hörde uppmärksammade riksdagen detta genom en motionsbehandling under riksmötet 1997/98. Lagutskottet uppmanade då regeringen att i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med förslag om lagändring av fastighetsmäklarlagen, och detta ställde sig riksdagen bakom.
Våren 2000 var detta föremål för behandling igen. Justitiedepartementet meddelade då att det var föremål för övervägande i departementet.
På hösten 2000 svarade justitieministern på en skriftlig fråga att man skulle ta upp den här frågan inom ramen för en översyn av fastighetsmäklarlagen som man hade planerat skulle sättas i gång hösten 2001.
Vi har även diskuterat frågan 2002 och 2003.
I en interpellationsdebatt i januari 2004 förklarade justitieministern att arbetet var inriktat på att en utredning om fastighetsmäklarlagen skulle kunna beslutas under året samt att det skulle bli en mer allmän översyn som tog upp fler frågor som rörde lagen och inte bara det som riksdagen i sitt tillkännagivande hade beställt.
I mer än sex år har frågan legat på Justitiedepartementet utan att någonting hänt. Justitieministern har vid ett flertal tillfällen under årens lopp utlovat att nu ska en utredning tillsättas. Majoriteten i utskottet har nöjt sig med detta, som det visat sig, tomma löfte. Hur ska vi i framtiden kunna lita på ett besked som justitieministern lämnar? Han har under lång tid visat att han inte kan komma till handling.
Jag finner det anmärkningsvärt att majoriteten inte ser igenom justitieministerns tomma tal och ansluter sig till reservationen. En enkel förändring av en lag ska inte behöva ta mer än sex år att genomdriva när det finns en enig riksdag bakom beslutet. Det kan inte, menar jag, vara annat än en kall bedömning från Justitiedepartementets sida att detta saknar politiskt intresse. Vi är dock inte här i riksdagen bara för att knipa enkla politiska poäng, utan som lagstiftare har vi ett ansvar för att se till att vi har en bra och effektiv lagstiftning på alla områden.
Att inte göra någonting kostar medborgarna pengar.
Slutligen, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 3.