Fru talman! Propositionen
Ändrade regler om ersättning vid sjukdom och ökad flexibilitet för anställning av sjömän
består av två delar. För det första handlar den om möjligheten för rederier och fartygsägare att lättare kunna använda sig av bemanningsföretag för bemanning av fartyg. För det andra handlar den om ändrade regler om ersättning vid sjukdom för sjömän - en viss likställighet avseende sjukersättningsnivån på den svenska arbetsmarknaden.
När det gäller del ett, ökad flexibilitet vid anställning, är det i dag så att personalen i den så kallade säkerhetsbesättningen - det vill säga den minimibesättning som har beslutats av Transportstyrelsen för att fartyget ska kunna framföras säkert - måste anställas av redare eller ägare till fartyget. Dispens kan dock ges i enskilda fall.
I propositionen föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om att personal som ingår i säkerhetsbesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen ska kunna vara anställda även av någon annan än redaren eller ägaren, vilket kommer att innebära att dispens inte behöver sökas. Lagändringen underlättar bland annat användningen av bemanningsföretag för bemanning av fartyg och är mycket efterfrågad av framför allt mindre redare.
I oppositionens reservation framförs att det inte finns några argument för att ändra dagens bestämmelser med hänvisning till värnandet av sjösäkerheten, och man kräver därför att dagens bestämmelser ska vara kvar. Avsikten med detta förslag är dock att regeringen i förordningen ska besluta att bemanningsföretag ska kunna användas för fartyg i inre fart. För fartyg i annan fart ska dagens bestämmelser, inklusive dispensmöjligheterna för fartyg i särskilda fall, finnas kvar.
Ett ytterligare påpekande i denna del tycker jag dessutom är på sin plats. Värnandet av sjösäkerheten, som oppositionen hänvisar till - sjösäkerhetsfrågorna - tas om hand genom ISM-koden. Denna antogs av IMO 1993 och infördes i svensk rätt redan 1995. Den var och är av avgörande betydelse för sjösäkerheten. Det är också något Transportstyrelsen påpekar i sitt yttrande.
I och med denna kods införande i svensk rätt finns ingen friskrivning för ägare eller redare när det gäller att tillse att alla sjösäkerhetskrav är uppfyllda.
Det är alltså inte så att sjösäkerheten hotas av detta förslag. Det är helt ogrundat. Därmed menar jag att reservationens invändningar i detta avseende i sin helhet är bemötta.
När det gäller del 2, förändring av sjuklöneregler för sjömän, och då framför allt sjömän i inre fart, är det i dag så här: Sjömän i inre fart, bland annat i skärgårdstrafik, har lagreglerad rätt till full lön vid sjukdom ombord samt under minst 30 dagar i land. Sjömän i närfart och fjärrfart har lagreglerad rätt till 100 procents lön under ombordtid samt under minst 60 dagar i land.
I propositionen, som trafikutskottet föreslår riksdagen att anta, föreslås att sjömän i inre fart ska ingå i det allmänna ersättningssystemet, det vill säga att arbetsgivaren ska betala sjuklön dag 1-14 enligt lagen om sjuklön, det ska vara en karensdag, 80 procents ersättning och så vidare, och sjukpenning utgår från dag 15.
Sjömän i närfart och fjärrfart ska behålla rätten till full lön under den tid de är ombord på fartyget. Under tid i land ska även dessa sjömän föras över till det allmänna systemet för sjuklön och sjukpenning, men det ska inte vara någon karensdag.
Skälen till förändringsförslagen är bland annat att det är en principiellt viktig fråga att sjömän inte har en lagreglerad särställning i förhållande till den övriga arbetsmarknaden när det gäller rätt till ersättning vid sjukdom. Sjömansyrket är förvisso möjligen fortfarande speciellt, men det avviker inte så mycket från de landanställdas att sjömännen ska ha 100 procents ersättning vid sjukdom. Ersättning vid sjukdom är egentligen också en fråga som parterna bör reglera själva.
Som mycket tydligt framgår av regeringens proposition har den utveckling som skett under de senaste decennierna för att minska sjukfrånvaron, bland annat för att förebygga missbruk av sjukförsäkringen och främja återgång i arbete gått sjömännen förbi. Försäkringskassan uppmärksammade Socialdepartementet på detta redan 2003 och menade då att Försäkringskassan behövde få större insyn i sjömännens sjukdomshantering. I dag saknar kassan insyn så länge sjömännen får sin sjuklön från redaren och kan inte tillämpa sina regler på sjömännen. Om sjömännen förs in i det allmänna systemet kan kassan applicera sina regler även på dem. Som jag ser det är detta särskilt angeläget nu mot bakgrund av de förändringar som under nuvarande mandatperiod har genomförts i den allmänna sjukförsäkringen genom den så kallade rehabiliteringskedjan. Här finns möjligheter för sjömännen som annars inte kan ställas till dessas förfogande.
Oppositionen hävdar i sin reservation att nuvarande bestämmelser ska kvarstå och yrkar avslag på hela propositionen med hänvisning till att den hotar rederiers möjlighet att rekrytera personal.
Fråga 1 till oppositionen blir: Hur kan det vara rimligt att anse att en sjöman ska få 100 procent av sin lön vid sjukdom utan karensdag när andra svenska arbetstagare har karensdag och 80 procents sjukersättning?
Fråga 2 blir: Hur kan en sänkning av ersättningsnivån under det förhoppningsvis lilla antal dagar som de är sjuka vara så utslagsgivande att de byter till utländsk arbetsgivare? Om det verkligen är så som utredningen från 2003 ger vid handen, nämligen att sjömän på grund av dagens bestämmelser är mer sjukskrivna när de är i land än vad landanställda är, kan inte en regeländring då rent av vara ett gott skäl att se till att arbetsgivaren får tillgång till sin personal i större utsträckning?
De nya reglerna ska som sagt träda i kraft den 1 februari 2011, det vill säga efter att de nu gällande kollektivavtalen har löpt ut, vilket gör att parterna kan ta hänsyn till de nya förutsättningarna i sina nya avtal. Remissinstanserna har varit generellt positiva, förutom facket, naturligtvis.
Redarna är positiva under förutsättning att regeringen inte gör några förändringar i rätten att få ersättning för viss del av sjuklönen. När det gäller konsekvenserna för redarna, som oppositionen var orolig för, är det så att om parterna kan anpassa sina avtal till de nya förutsättningarna kommer det för rederier med fartyg i inre fart att leda till en kostnadsminskning totalt sett. För rederier med fartyg i när- och fjärrfart blir totaleffekten i princip oförändrad.
Därmed menar jag att jag har bemött oppositionens invändningar i alla avseenden. Kvarstår något är jag övertygad om att mina allianskolleger tar upp detta på ett utomordentligt sätt. Därmed ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.
Jag vill också passa på att tacka Claes-Göran Brandin för den här tiden. Vi har kämpat tillsammans tidigare år i Göteborgs kommun också. Det här kanske också är min sista debatt. Man vet aldrig. Jag vill tacka för mig och önska er andra lycka till med det fortsatta arbetet.
(Applåder)