Herr talman! Det är tyvärr önsketänkande att tro att det går att både prioritera operatörernas önskemål att köra så mycket de vill och samtidigt ha tid att bedriva tillräckligt förebyggande underhåll och reinvesteringar.
Spårarbetare har tidigare slagit larm om järnvägens dåliga skick, och sedan jag skrev interpellationen har ytterligare larmrapporter tillkommit. Sveriges Radio har de senaste dagarna rapporterat om frustration och oro hos medarbetare på Trafikverket. De uppger att de länge slagit larm till ledningen om risken för tågurspårningar med dödlig utgång, utan att få gehör. Enligt radioinslaget varnar man bland annat för att prispress och otillräckliga krav på kompetens i upphandlingar av underhåll leder till att vissa av dem som ska laga spåren inte har tillräcklig kompetens.
För oss i Miljöpartiet är det självklart att prioritera underhåll och säkerhet, och därför kommer vi att fortsätta driva på för en planering och en organisation som ger de bästa förutsättningarna för att rusta upp järnvägen och hålla den i gott skick. Vi tar larmen från forskare och personer verksamma i branschen på stort allvar, liksom Riksrevisionens kritik och de fakta om vad som faktiskt görs eller inte görs som går att läsa i Trafikverkets egna dokument.
Catharina Elmsäter-Svärd verkar dock oroa sig mer för att Miljöpartiets förslag om omorganisation av drift och underhåll skulle ta tid och kraft från verksamheten. Vi delar inte hennes oro, utan det vi föreslår är att nuvarande kontrakt får löpa ut och sedan tas över av Infranord som ingår i en egen underhållsavdelning på Trafikverket. Vi ser det som nödvändigt för att få ett långsiktigt fungerande underhåll; det vill jag ha sagt med tanke på svaret jag fick.
Catharina Elmsäter-Svärd brukar med rätta - och hon gör det nu också - understryka vikten av en god ekonomisk hushållning, av ordning och reda i ekonomin samt av att skattepengar som satsas på järnvägsunderhåll används på bästa sätt så att vi får ut så mycket underhåll som möjligt för dem. Hon framhåller även ökade anslag till underhåll och intäkter från banavgifter, och det är jättebra. Men vart tar pengarna vägen? Infranord avskedar personal, och forskare säger att kanske bara var femte krona eller så går till arbete i spåren - inte minst därför att spårarbetarna helt enkelt inte kommer ut i spåren när trafiken är så tät.
Det här är ett problem
nu
. Akututryckningar blir i längden betydligt dyrare än förebyggande underhåll, och med mer förebyggande underhåll minskar behovet av akuta åtgärder. Det gäller att skilja på samhällsekonomi och företagsekonomi. Visst är det på kort sikt ekonomiskt gynnsamt för järnvägsoperatörer att köra så mycket som möjligt, men att låta dem göra det på bekostnad av tid för underhåll går ut över samhällsekonomin.
Infrastrukturministern säger i sitt interpellationssvar att kapacitetstilldelningen ska utgå från samhällsekonomiska bedömningar. Trafikverket har dock i sitt svar till Riksrevisionen sagt att det inte finns något i järnvägslagen som stöder att deras kapacitetstilldelning som helhet ska utgå från en samhällsekonomisk modell. Hur ser ministern på det? Det stämmer inte riktigt. Vilka är de initiativ hon i svaret nämner att hon har tagit för att det ska bli samhällsekonomin som får ligga till grund för planeringen av verksamheten på spåren? Jag har inte riktigt uppfattat det än.
Jag känner mig alltså ännu inte riktigt nöjd med svaren på frågan vad infrastrukturministern faktiskt tänker göra åt problemen med ett för långsamt byte av spårväxlar och en kapacitetstilldelning som prioriterar mesta möjliga trafik framför tid för underhåll. Allt det ministern säger är nämligen bra, men det måste hända nu och vara konkret. Jag vill alltså gärna ha en liten utveckling.