Herr talman! Är det någonting som är oerhört viktigt så är det att ett land orkar och förmår att ha ordning och reda i sin ekonomi och att det verkligen drivs en politik som innebär att man stärker konkurrenskraften och att fler människor ska komma i jobb. Först då får vi de pengar via skatter som behövs och som också kan spenderas på det som vi många gånger tycker är viktigt, till exempel infrastruktur.
Tack vare alliansregeringens goda ordning på ekonomin och goda fokus på fler i arbete har man faktiskt för första gången sett till att göra en historisk satsning på järnvägen.
Men innan man gör det måste man också veta vad som behöver göras och när det kan göras för att få underlag för hur det kan göras och få veta vad det kommer att kosta.
Det är alldeles riktigt som Annika Lillemets säger, nämligen att man skulle kunna beskriva järnvägen som en något sjuk patient. Den är också matt, och på sina håll kan den till och med ha råkat ut för infarkter.
Det var faktiskt första gången som Trafikverket för några år sedan gjorde denna diagnos likt en doktor och tittade på hur järnvägen mådde. Man tittade ned på komponentnivå för att konstatera att kontaktledningar, spårväxlar, bärlager och vad det må vara har ett bästföredatum och en viss livslängd. Just därför kan man också se denna negativa trend att det har gjorts mer akuta och oplanerade insatser på underhållet. Det leder till problem för resenärerna och kostar mycket mer. Det blir fel fokus.
Just för att vi nu vet vad som behöver göras och just för att vi har haft god ordning i ekonomin och förmått möta järnvägens behov har vi nu angivit att 86 miljarder ska användas till drift och underhåll under den kommande tolv åren. Glöm då inte bort de extrasatsningar som har gjorts varje år sedan alliansregeringen tillträdde 2006. Det innebär att kraftsamla, inte minst i storstadsområdena där mycket trafik går och många blir drabbade när någonting inträffar. Det innebär också att se till att våra godsstråk håller bra standard.
Då kan man precis som Annika Lillemets gör fundera på hur kapacitetstilldelningen egentligen fungerar och hur man ska få in underhållet. Jag tycker att det är bra att Annika Lillemets har insikten - för det har tyvärr inte alla - att man måste kunna jobba tryggt och säkert på och vid spåren. Alltså måste Trafikverket när det går ut med sin järnvägsnätsbeskrivning också tidigt, innan det ska börja ansökas om tåglägen, ansöka om tider för att kunna göra underhåll så bra som möjligt.
Nu pågår en extrasamling där alla aktörer gemensamt tittar på vad som kan göras för att tempot ytterligare ska snabbas upp när det gäller att återställa vår järnväg - särskilt i storstadsområdena, av de skäl jag tidigare nämnde. Då ska man vara medveten om att det när man stänger av trafik för att få den tiden i spåret innebär intäktsbortfall för de operatörer som annars skulle ha kunnat köra. Det behöver göras planerat, så att ersättningstrafik kan komma till stånd och så att bra information kan ges till resenärerna eller transportörerna.
När vi har gott om kapacitet är det här inget problem, men nu har vi dåligt med kapacitet. Det är därför vi får problem.