Herr talman! Om bara några veckor kommer regeringen att fastställa den nationella plan som ska gälla för hela transportsystemet för åren 2014-2025. Det är ett sätt att tydligt markera och fastslå de långsiktiga förutsättningar som ska gälla, inte minst för järnvägen som det har avsatts 86 miljarder till för de kommande åren. Vi är nu uppe på en dubbelt så hög nivå jämfört med tidigare planår, då bland annat Miljöpartiet var med och påverkade hur budgeten skulle se ut. Det är ett viktigt sätt att täppa igen det som tidigare har saknats och, som Annika Lillemets har frågat om i sin interpellation, det uppdämda behovet av reinvesteringar.
Nu får Trafikverket det som de har efterfrågat efter att man har tittat igenom hur järnvägen mår. Vi svarar nu mot det som har funnits som önskemål. Det är till och med så att det som är kopplat till kapacitetsutdelningen, som jag sade tidigare, aldrig har varit ett problem så länge som vi haft överskott på kapacitet, men det har vi inte längre. Detta ingår därför som en del i Gunnar Alexanderssons utredning, för vi har fått en ökad regional trafik samtidigt som vi vill ha fler fjärrtåg. Finns det bara 16 procent enkelspår på vår 1 200 mil långa järnväg, förstår man att det måste till mötesspår, förbispår och till och med byggnation av ny stambana.
Detta är sådant som regeringen nu äntligen har pekat ut, som den första regeringen på länge, tack vare att vi nu har fler människor i arbete och har haft en god ordning i ekonomin. Det är först då som man förmår att göra någonting.
Den här frågan är som en lång resa utan slutstation.