Fru talman! Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa
till svensk kung. Samma datum antogs regeringsfor-
men 1809. Också riksdagens första beslut om den nu
gällande regeringsformen meddelades den 6 juni år
1973. Datumet den 6 juni är alltså förbundet såväl
med vår nationella frihet som med vårt demokratiska
samhällsskick.
I de allra flesta länder är nationaldagen en allmän
helgdag, dvs. en arbetsfri dag. Nationaldagsutred-
ningen, som presenterade sitt betänkande 1994, stude-
rade frågan och fann att nationaldagen gott kunde bli
en allmän helgdag också i Sverige.
Firandet av nationaldagen har efter hand blivit
intensivare i vårt land, inte minst sedan svenska flag-
gans dag också började firas som nationaldag 1983.
Bakgrunden är bl.a. vår alltmera internationella värld,
som ökat behovet av att känna till en nationell iden-
titet. I Nationaldagsutredningen skriver utredaren
också om vikten av en nationell gemenskap och hur
viktigt det är att svenska folket återtar sina symboler
från de grupper som missbrukar dem.
Sedan bör nationaldagen förstås fyllas med inne-
håll också. Redan utredningen hade en del förslag på
den punkten, bl.a. att nya medborgare skulle kunna
erhålla sitt medborgarskap vid en ceremoni på natio-
naldagen och att arrangemangen skulle kunna bli mer
av en familjefest.
Sveriges historia och det svenska språket är eller
bör vara det som förenar oss alla, om man så vill den
minsta gemensamma nämnaren för alla medborgare i
landet. Nationaldagsutredningen menar att en annan
arbetsfri dag bör försvinna när nationaldagen blir
helgdag, detta av kostnadsskäl.
Utredaren hade en mängd namnkunniga experter
till sitt förfogande, såsom landshövdingen i Stock-
holm och överhovpredikanten. Dessutom medverkade
en företrädare för Justitiedepartementet liksom fack-
liga företrädare och också en representant för Indust-
rins utredningsinstitut. Dessa gjorde en genomgång
av alternativen och kom fram till att annandag pingst
bör upphöra som arbetsfri dag.
Skälen är bl.a. närheten till nationaldagen i tid och
att annandag pingst ur kyrklig synvinkel framstår som
lämpligare att ta bort än alternativen. Annandag
pingst - dagen efter den helige andes utgjutelse - är
från en teologisk utgångspunkt inte någon riktigt
viktig helgdag. Redan på 1700-talet avskaffades för
övrigt de s.k. tredjedagarna.
Nationaldagsutredningen beaktade naturligtvis
också sociala aspekter. Med sociala aspekter menar
man i detta sammanhang sådant som möjligheten till
sammanhängande ledigheter och hänsynen till etable-
rade traditioner. Därför vill man t.ex. inte rubba
Valborgsmässoafton. Därmed faller också alternativet
att ta bort förstamaj som arbetsfri dag, som annars
brukar ha sina förespråkare. De glesa led som mar-
scherar mot den sittande regeringen, eller vad det nu
kan vara, kan alltså traska vidare även i fortsättning-
en. Men förstamaj är förstås inte en dag för hela fol-
ket.
Utredaren kom alltså efter moget övervägande
fram till att den 6 juni bör bli helgdag och att annan-
dag pingst bör upphöra som sådan. Den bedömningen
delar vi reservanter. Av majoritetens företrädare be-
gär jag svar på denna fråga: Varför är det viktigare att
annandag pingst är en arbetsfri dag än att nationalda-
gen är det?
Nu är det förstås inte första gången vi diskuterar
den här frågan i riksdagen, och alternativen brukar
vara desamma. Däremot förefaller en del ledamöter
rösta lite hit och dit. Jag har här framför mig vote-
ringsprotokoll från 1997. Där visar det sig att exem-
pelvis att vår värderade kollega Kenneth Kvist men
också exempelvis Lars Bäckström och flera andra
vänsterpartister stödde exakt det förslag som reser-
vanterna står bakom i dag. Det fanns alltså olika
åsikter inom Vänsterpartiet då.
Jag tycker för min del, fru talman, att det är bra att
det kan finnas olika åsikter inom Vänsterpartiet nu-
mera. Men det är förstås möjligt att kritik och själv-
kritik så småningom lett till att den entusiasm som
fanns då har svalnat. Vi får väl se hur röstningen
utfaller i dag.
Låt mig tillägga några ord om den andra reserva-
tionen där vi moderater finns med. Att just svenskar
av alla nationaliteter inte ska kunna ta emot svenska
ordnar tycker vi är något egendomligt. Beslutet 1975
framstår inte minst så här efteråt som ett mycket pro-
vinsiellt uttryck för kulturradikalism och historielös-
het, strömningar som inte var helt ovanliga för 25 år
sedan. Kung Gustav Adolf uttryckte vid sitt sista
ordenskapitel sitt beklagande över "att behöva bryta
en över 200 år gammal tradition, som i många avse-
enden varit en tillgång att räkna med".
I andra länder spelar faktiskt ordensväsendet fort-
farande en roll liksom i det internationella umgänget.
Tydligen är Bulgarien det enda land i vår omvärld
som har avskaffat alla ordnar, detta efter realsocia-
lismens undergång. I andra f.d. öststater har man
däremot varit angelägen om att markera sin nyvunna
identitet genom att rekonstruera sitt nationella or-
densväsende.
Nu finns det naturligtvis andra former för offici-
ella belöningar än ordnar, men vi kan inte tycka att
det finns någon rimlig anledning att utesluta den
möjligheten som är så vanlig i vår omvärld. Det finns
därför all anledning att göra en översyn av det nuva-
rande belöningssystemet.
Fru talman! Jag står förstås bakom bägge de re-
servationer där moderaterna finns med, men för tids
vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.