Fru talman! Återigen försöker Socialdemokraterna smita undan sitt ansvar.
Från 1994 och framåt har att äta och att andas betraktats som grundläggande behov. Det var först 2016, när finansminister Magdalena Andersson gav order till Försäkringskassan om att börja ha en striktare tillämpning av assistansbesluten, man började fatta beslut om att respirator - det vill säga att andas - inte är ett grundläggande behov. Det var då man började dra tillbaka de besluten eller avslå de besluten och hänvisa till att det här får någon annan lösa i landsting eller kommun. Det är det som försätter de här människorna i en fullständigt orimlig situation, och det har varit känt sedan 2016.
Varför har ni valt att inte korrigera den domen, Mikael Dahlqvist? Nu har ni ju visat att det går att korrigera en dom från sommaren 2017 som egentligen inte hann börja få så mycket utfall. Men ni väljer att bortse från den dom som har fått betydligt allvarligare konsekvenser. Det är där jag inte kan förstå hur ni socialdemokrater resonerar.
Ni som parti säger att ni vill stå upp för de svagaste och talar om solidaritet. Här handlade det om att leverera konkreta lagförslag som faktiskt redan den 1 april skulle ha kunnat förändra livet för de människor som är respiratorberoende så att de får vårdas och leva ett normalt liv i dag. Hur tänkte ni egentligen när ni inte fattade det beslutet?
Om ni i Regeringskansliet under hösten hade dragit igång detta hade vi i dag tillsammans haft en majoritet i riksdagen som hade kunnat ändra livet för dem som i dag är respiratorberoende och som i dag är utlämnade åt en förhoppning om att kommunen och landstinget kanske löser det. Det är ni som har ansvaret, och det var ni som valde det här avgörandet. Hur tänkte ni då? Var inte solidaritet längre den viktiga ledstjärnan för Socialdemokraterna?