Fru talman! Hur lagstiftningen ska se ut när vi vill skydda vår miljö och våra naturresurser från skador är vad dagens debatt ska handla om. Det handlar om skador på skyddade djur och växter, skador på sjöar och vattendrag eller skador på mark och andra naturliga livsmiljöer. Det handlar om hur vi ska skydda den biologiska mångfalden och möta klimatförändringarna. Den biologiska mångfalden är allvarligt hotad också i vårt land.
Miljövårdsrådet konstaterar i sin senaste uppföljning av Sveriges 16 miljökvalitetsmål att utvecklingen för den biologiska mångfalden trots omfattande insatser de senaste decennierna inte har förbättrats i den omfattning som krävs för att nå nationella och internationella åtaganden. FN:s klimatpanel, IPCC, har under våren kommit med rapporter om allvarliga, av människan orsakade, klimatförändringar som sätter de biologiska systemen under ökad stress.
Upp till 30 procent av alla djur- och växtarter löper ökad risk för utrotning vid relativt låga temperaturhöjningar. Den biologiska mångfalden har mycket stor betydelse för hur vi ska kunna möta klimatförändringarna.
I Skogsstyrelsens tidning Skogseko läste vi i aprilnumret att ny forskning visar att naturmiljöer med bättre bibehållen biologisk mångfald har större förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna. Naturmiljöer med bättre bibehållen biologisk mångfald har större förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna. Detsamma gäller naturprocesser som människan är beroende av, till exempel pollinering av blommor och grödor eller nedbrytning av ämnen till bakterier i marken.
FN:s Millennium Ecosystem Assessment har visat att människans välbefinnande beror av fungerande ekosystem som ger varor och tjänster som vi ofta tar för givna, till exempel grödor och dricksvatten. Genom att bevara den biologiska mångfalden bland livsmiljöer, arter och genetiska resurser hjälper vi naturen att klara klimatförändringarna. Naturvården är i dag ingen lyx. När klimatet förändras är den viktigare än någonsin, en investering för oss själva, våra barn och barnbarn. Så stod det i Skogsstyrelsens tidning Skogseko.
Vem bär ansvaret när miljön skadas?
Historien är full av exempel. Låt mig nämna några som ni känner igen: Teckomatorp och BT Kemis gifttunnor, massaindustrins lager på lager av kvicksilverförgiftat slam, kreosot vid impregneringsanläggningar, bly och andra tungmetaller vid nedlagda gruvor.
Det är alltid svårt att göra något i efterhand. Jag tänker på övergivna industritomter och hamnområden. Hur mycket kostade det inte att sanera sjöbotten i Klara sjö från kreosot? Och när det gäller skador på natur och vatten och djur- och växtarter kan det vara omöjligt. Vissa skador är permanenta, och det går inte att återställa.
Tyvärr finns det alldeles för många exempel på skrupelfria företag som döljer sin miljöfarliga verksamhet och som inte tar ansvar för att rena sitt utsläpp utan tvärtom söker komma undan billigt och kortsiktigt.
När den som förorenar eller förgiftar vet att den kommer att hållas ansvarig kommer intresset för att vidta miljöfrämjande åtgärder redan vid produktionstillfället att öka. Det är både enklare och billigare att förebygga och att göra det tidigt. Därför måste lagstiftningen vara hård, klar och tydlig och inte ha alltför många begränsningar.
Fru talman! Den här kammardebatten handlar om vem som ansvarar för skador på miljön och om att ta ställning till regeringens proposition om ett utvidgat miljöansvar. Propositionen bygger på den utredning som Miljöansvarsutredningen presenterade förra året. Den hade i uppdrag att föreslå de lagändringar som behövs för att Sverige ska kunna genomföra Europaparlamentets och rådets så kallade miljöansvarsdirektiv.
Miljöansvarsdirektivet är ett minimidirektiv. Det innebär att det är möjligt för Sverige och alla andra medlemsländer att ta ytterligare steg, att helt enkelt införa strängare regler. Miljöansvarsdirektivet är golvet, inte taket.
Det är bra med ett gemensamt europeiskt golv. Det är just så vi socialdemokrater vill se det. Sverige har alltid, före medlemskapet i Europeiska unionen och i samband med medlemskapsförhandlingarna och också som medlem av den europeiska unionen, gått två vägar. Vi har medverkat till att höja golvet och samtidigt utnyttjat möjligheten att gå före. Och det är just på den punkten jag är orolig.
Alltför ofta hör jag regeringen tala om att det är andra, någon annanstans, som ska vidta åtgärder. Undertonen är tydlig. Om de andra inte gör något behöver inte vi heller göra det.
Erfarenheten visar att det är tvärtom, att länder som legat i frontlinjen senare fått med sig andra länder. Ett relativt litet land som Sverige kan påverka. Sverige har just på miljöområdet vågat sticka ut hakan och fatta tuffa beslut för att värna miljön. Och det måste gälla också i dag.
Regeringen föreslår följande i propositionen: Som allvarlig miljöskada, avseende biologisk mångfald, ska endast räknas skador på arter och livsmiljöer som skyddas av EU:s direktiv.
Dessa EU-direktivs tillämplighet på svenska förhållanden har vi nyligen diskuterat och debatterat här i kammaren. Jag tänker kanske framför allt på skyddet av skarven, som vi socialdemokrater gärna hade velat ha bort från EU:s lista över utrotningshotade fåglar.
Miljöansvarsutredningen föreslog att med allvarlig miljöskada ska avses alla skador på biologisk mångfald som i betydande omfattning hindrar eller motverkar att en gynnsam bevarandestatus kan uppnås eller bibehållas för sådana arter och livsmiljöer som skyddas enligt miljöbalken eller föreskrifter som meddelats med stöd av miljöbalken. Det är egentligen självklart.
Om bevarandestatusen för livsmiljöer som skyddas enligt miljöbalken skadas är det en allvarlig miljöskada. En sådan skada bör då omfattas av regler för miljöansvar, och det är rimligt att de reglerna anpassas till det som ansetts värt att skyddas här i Sverige.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.