Fru talman! Jag tänkte börja med en liten bakgrundsbeskrivning.
Alla minns vi ett antal stora miljöskandaler i Sverige och i andra länder. Alla minns också förmodligen hur svårt det har varit att få de skyldiga fällda i domstol eller att få dem att betala skadestånd, trots att det i gemene mans ögon varit uppenbart vem som varit boven i dramat och vem som borde betala.
Ett exempel för inte så många år sedan var Bolidens gruva i Coto de Doñana i Spanien där en vall brast och en oerhört giftig smörja vällde ut i en nationalpark och tog död på så gott som allt levande. Men vem var ansvarig? Vem skulle betala förödelsen? Alla tyckte att det var Boliden, men var det i juridisk mening Boliden, eller var det underleverantörerna, eller var det rent av de av kommunen anlitade teknikerna som brustit i sin tillsyn?
Frågan är ännu inte slutligt avgjord. Det av Boliden helägda dotterbolaget gick påpassligt i konkurs, så skadeståndsanspråk på det fungerar inte. Brottmålet lades ned efter fyra år. En skadeståndsprocess pågår nu mot det ingenjörsbolag som anlitats för att rita själva dammen. Frågan är också om de säkerheter som gemenskapslagstiftningen kräver var ställda.
Vem är det då som betalar kalaset? Jo, det är vi skattebetalare, EU:s och Spaniens skattebetalare. Vi betalar i form av EU-stöd för att bygga dammen och sedan i form av stöd för att sanera förödelsen. Boliden klarade sig undan. Och man kan fråga sig: Är det rätt?
För några år sedan träffade jag en chilensk socialistisk riksdagsman på besök i Sverige. Han sökte stöd för att stämma svenska staten för de gifter Boliden under flera år släppt ut i Atacamaöknen. Han argumenterade för att Sverige åtminstone har ett moraliskt ansvar att ersätta de människor som drabbats av ett svenskt bolag. Jag var då tvungen att berätta för honom att varken Sverige eller Boliden kunde ställas till svars om det inte fanns någon lagstiftning i Chile som reglerade skyddet av miljön eller företagens ansvar. Han menade att ett svenskt bolag moraliskt sett borde följa de regler som gällde i Sverige på miljöområdet vid den tidpunkten.
Och visst är det så! Moraliskt sett är det mycket som borde göras annorlunda, men juridiskt hade han naturligtvis inget fall han kunde vinna.
Tidigare miljöskandaler har lett till att vi i dag har miljöskyddslagstiftning i många länder och i EU. Miljöansvarsdirektivet är ett ytterligare led i att tvinga fram ett större ansvarstagande från potentiella förorenare. Hur ska vi då gå till väga?
Det finns flera sätt. Vi kan välja att införliva direktivet genom att föra in det punkt för punkt i befintlig lagtext. Vi kan också välja att dela upp det i olika lagtexter, som vi gärna gör i det här landet och som sedan gör det extra svårt att hitta i regelverket. Vi kan gå längre än direktivet, eftersom det är minimiregler som gäller, och vi kan välja att skippa vissa delar av direktivet och hoppas att kommissionen inte upptäcker det. Vad gör då regeringen?
Jo, i det här fallet väljer regeringen det sista alternativet. Regeringen hoppas att kommissionen inte upptäcker att vi valt en lightmodell.
Om regeringen, som ju slår sig för bröstet och försöker framstå som miljöns väktare nummer ett, valt lite mer än minimum hade den fastnat för förslaget om ansvarsgenombrott, trots att det inte är Miljöansvarsutredningens förslag.
Den kom i stället fram till en slutsats som utskottet, av hänsyn till näringslivet verkar det som, inte ställt sig bakom. För vem vill investera om man sedan kan ställas till svars för en eventuell miljöskada, som den som inträffade i Spanien på grund av Boliden?
Det jag talar om är en del av direktivet som inte återfinns i utskottets förslag, det vill säga att det krävs en utvidgning av kretsen av ansvariga som omfattar inte bara verksamhetsutövaren utan också den som kontrollerar verksamheten. Regeringen menar att frågan eventuellt finns med ändå i svensk lagstiftning med grund i praxis och att domstolarna ändå ska utgå från direktivet. Men det räcker knappast. EG-domstolen har vid flera tillfällen talat om att praxis inte räcker. Det måste finnas en nationell, uppdaterad lagstiftning.
EG-direktiv är ju direkt tillämpliga i svensk rätt från den dag då de trätt i kraft. Det här direktivet har trätt i kraft, och vi är som vanligt sent ute - dessutom med en halvmesyr. De länder som inte införlivar gemenskapslagstiftning kan tvingas till det av kommissionen, så också Sverige. Därför finns det ingen anledning att utelämna en del av direktivet med hänvisning till att det kan leda till att begreppet verksamhetsutövare i miljöbalken kan bli olika i olika delar av balken. Vore det då inte bättre att se över begreppet verksamhetsutövare och utvidga kretsen generellt så att det blir enhetligt i hela miljöbalken och bättre i överensstämmelse också med andra direktiv?
Vi kan annars välja att göra som utredningen föreslår, det vill säga att utvidga kretsen i just de ärenden som rör allvarlig miljöskada. Det viktiga är att lagen blir tydlig och lätt att tillämpa av enskilda tjänstemän i kommunerna och på länsstyrelserna. De ska inte behöva vänta på en eventuell framtida praxisbildning för att veta vad som gäller. Redan i dag behöver de kunna informera verksamhetsutövare om vad det är som gäller. Att inte införliva den vidgade kretsen, som finns med i direktivet, kan leda till missbedömningar och till att företag inte får rätt information innan de startar sin verksamhet. Jag utgår från att det också är i företagens intresse att faktiskt få veta vad som gäller. Det är lätt att hänvisa till att domstolarna ska avgöra, men faktum är att såväl företag som tillståndsgivare och tillsynsmyndigheter behöver klara spelregler och inte en massa hypoteser om vad som eventuellt gäller.
Att göra som utredningen föreslår, det vill säga att införa att ansvaret omfattar även den som kontrollerar verksamheten i enlighet med direktivet, skulle innebära att direktivet uppfylls. Men regeringen och utskottet väljer att låta bli med hänvisning till företagsklimatet. Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet.
Vår miljövänliga regering har också i ett helt annat avseende valt lightvarianten, och det har Maria Östberg Svanelind redan talat en del om. Jag ska bara lägga till några ytterligare frågor. Det handlar ju om skyddet av den biologiska mångfalden. Utskottet är faktiskt väldigt luddigt i sin skrivning. Man säger att man bara ska skydda det som innefattas i Natura 2000 men att det ändå kan handla om andra arter. Att låta skyddet omfatta områden som inte är Natura 2000 utan bara har sitt vanliga svenska skydd skulle leda till ett mycket svårtillämpbart regelverk, menar utskottet.
Om det är så illa att regeringen har rätt i att skadan behöver äga rum i ett utpekat Natura 2000-område för att kunna kvalificeras som en allvarlig miljöskada i direktivets mening, då är det allvarligt. Jag tycker att det vittnar om en väldig okunskap i regeringen om hur liten yta vi i Sverige har avsatt till Natura 2000-nätverket, hur dessa områden avsätts, hur stora de är etcetera. Ska de inhemska arter som inte finns med i fågel- eller habitatdirektivet bara ha skydd när de befinner sig i Natura 2000-området? Det finns troligen mycket större områden avsatta som naturreservat med mera i Sverige än som är avsatta till Natura 2000. Dessutom rankas de inhemska skydden ofta högre på kommunal nivå och anses utgöra ett starkare skydd. Det är egentligen inte riktigt sant, men tjänstemännen ute i kommunerna tror det. De olika skyddsformerna sammanfaller ibland men långtifrån alltid. Många gånger gränsar de till varandra. En liten del av en å är Natura 2000. Sedan kommer ett naturreservat. Sedan kommer kanske till och med en nationalpark, ett kulturreservat eller något annat. Så de finns nära varandra men alla är inte alltid Natura 2000.
Regeringen gör precis som Maria Östberg Svanelind sagt. Man tar bort begreppet "gynnsam bevarandestatus", och det är ett större skydd än regeringens förslag. I stället sägs att det räcker med att man inte i betydande omfattning skadar eller försvårar bevarandet av en art eller dess livsmiljö. Jag instämmer i de reservationer som Maria Östberg Svanelind har tagit upp där.