Fru talman! Jag skulle vilja säga att Ulrik Lindgren i det här läget bara försöker vara retorisk.
Jag har beskrivit att målen står fast. Jag har också sagt att jag ser att det finns en oro för risken att vi inte når målen. Då säger Ulrik Lindgren att det är viktigt att ge den signalen till handikapporganisationerna i Sverige. Jag tror att handikapporganisationerna i Sverige är ganska medvetna om att det är en gigantisk utmaning att nå dessa mål. Men jag säger också att vi är beredda till kraftfulla insatser för att målen ska kunna nås.
Det jag inte vill göra, som jag tror skulle få mer förödande konsekvenser, är att ge den signalen till alla dem som ska se till att landet blir tillgängligt, nämligen kommuner, landsting, myndigheter, företag, ideella organisationer och så vidare. Jag vill inte ge dem signalen att vi är beredda att skjuta måluppfyllelsen på framtiden. Då skulle vi också ge dem signalen att det inte är så bråttom, att vi kan luta oss tillbaka därför att vi har ännu mer tid på oss. Jag är övertygad om att vi då skulle tappa ännu mer fart.
Ska vi hålla tempot i frågan och visa att det här är ytterst angeläget ska vi inte säga att vi är beredda att sacka och vänta och vänta, utan vi ska jobba på så mycket det bara går och sedan hoppas att vi kommer så långt fram som möjligt.
Om det nu är så att det finns brister i ekonomin, ser jag när jag tittar på Kristdemokraternas budget att man tror att man ska få in 3 ½ miljard på andra införselkvoter för alkohol. Hur i hela fridens namn ska 3 ½ miljard komma in på införselkvoter som det skulle ta flera år att ändra i förhållande till EU?
Personer med funktionshinder inte är betjänta av den extra karensdagen. Det handlar inte om att komma upp på bussen. Om man får mindre pengar när man får lägre förtidspension, fler karensdagar och ska betala mer läkemedelskostnader och så vidare, vad har man för nytta av att komma på bussen om man inte har råd att betala bussbiljetten? Det måste bli en helhet när det gäller politiken.