Fru talman! Först skulle jag vilja säga att ibland får man beröm för att man är orolig och ibland får man kritik för att man är det. Jag vet inte vilket det var nu, men jag skulle vilja påstå att oro ibland också handlar om viss realism. Som jag sade tidigare är det en stor rörelse som ska i gång, och jag har också åkt de tågen och noterat detsamma. Det är naturligtvis så att det brister i kunskapen i vissa avseenden. Det tar tid så klart.
Stimulanspengar eller inte? För mig är det viktigt att säga att det är ansvars- och finansieringsprincipen som ska gälla. Om den inte gäller utan varje sektor betalar för det som den är ansvarig för finns det risk för att vi hamnar i en situation som kan medföra att man lutar sig tillbaka och tror att det är någon annan som ska ta ansvar. Det vill jag inte att vi hamnar i.
Kan det då finnas skäl att stoppa in stimulanspengar? Det är sådant som alltid måste avvägas. På det sätt som budgeten sett ut har vår bedömning varit att vi inte varit beredda att sänka förtidspensionerna, att sänka a-kassan, att sänka sjukpenningen, att införa extra karensdagar och så vidare för att kunna göra vissa satsningar på en del andra konton. Jag ser att även Folkpartiet successivt år för år minskat sina satsningar i de olika tabellerna.
Om jag bara ska nämna en reservation kan jag ta den där Folkpartiet föreslår en hjälpmedelsgaranti men inte har avsatt en enda krona för detta. Vad tänker Kerstin Heinemann säga till de personerna?