Fru talman! Jag vill först tacka för de vänliga orden och vill även passa på att tacka alla andra som sagt vänliga ord till mig i dag.
Catherine Persson nämnde att det var lite obalans i betänkandet vad gäller våra förslag. Jag vill påminna Catherine om att jag, när vi hade den här diskussionen i socialutskottet, befarade att de viktiga frågor som vi motionerat om bara skulle försvinna från socialutskottet under de sista åren av mandatperioden. Vi blev då försäkrade om att även ifall vi kom tillbaka med våra förslag så skulle de bli seriöst behandlade. Därför har det blivit ett sådant här betänkande. Som jag sade i mitt anförande tycker även jag att det är lite olyckligt.
Jag hörde av Catherine Perssons huvudanförande att det finns en viss oro hos henne för att vi inte ska nå de mål som är uppställda i handlingsplanen vad gäller att avhjälpa de enkla hindren. Jag tog upp kollektivtrafiken, och som ett exempel kan jag nämna ett tåg som delvis går mellan Stockholm och Västerås. Det är en dubbeldäckare, det är nytt, och det ska köpas in fler sådana. Det är inte alldeles enkelt för en funktionshindrad att ta sig ombord. Det går, men det är trångt. Och är det så att den funktionshindrade skulle vilja åka första klass måste han eller hon ta sig uppför en trappa. Det finns alltså mycket som återstår att göra, och därför är jag oroad.
Förra gången vi debatterade detta frågade jag Catherine: Kommer det att klaras av? Är det inte dags att göra som Folkpartiet förslår och tillsätta lite medel så att vi får i gång det arbetet?