Fru talman! Om Elina Linna inte kan visa upp dessa nappatag kvarstår frågan om Elina Linna delar bedömningen att målen inte ska revideras, att tidsplanen inte ska revideras. Man har ingen åtgärd för att på ett trovärdigt sätt visa att målen nås till år 2010.
Jag har sagt - och jag har försökt vara ärlig på den punkten - att jag inte tror att de här målen nås till år 2010. Rent fysiskt kan vi inte trycka in alla dessa åtgärder under de återstående fyra åren - detta sagt med tanke på att så pass lite hänt under de sex första åren när det gäller den här planen.
Jag förstår inte varför inte också vänstersidan i den här debatten ärligt och öppet kan säga: Nej, det är inte rimligt att tro att vi under de fyra år som återstår kan visa upp detta. Det är egentligen vad Elina Linna säger. Hon har ju inte någon meny av nappatag att visa upp och inte heller sådana initiativ att det på ett trovärdigt sätt kan sägas att målen nås till år 2010.
Men hur är det då? Jag undrar om Elina Linna och Vänsterpartiet ska stå kvar vid den socialdemokratiska kulisspolitiken: Målen finns där, och vi ska ha både dem och tidsplanen kvar. Men vi kan inte säga om vi når målen; det är helt omöjligt.
En allvarlig sak är att det på ett område som vi tidigare talat om går rakt bakåt. De framsteg som vi talat om och som finns under ett antal avsnitt på det här politikområdet gäller inte arbetsmarknadspolitiken. De funktionshindrades position på arbetsmarknaden har blivit sämre, som beskrivs i utskottsbetänkandet. Det är inte, som vi tidigare hört här, bara så att det nu är fler funktionshindrade som står utanför arbetsmarknaden jämfört med övriga befolkningen. Det har till och med blivit sämre, som det så sant sägs i utskottstexten.
Varför kan Elina Linna acceptera att det till och med sätts upp hinder för de funktionshindrade? Jag tänker då på medfinansieringen i sjukförsäkringen. Hur kan ditt parti acceptera att det blir svårare för de funktionshindrade på arbetsmarknaden?