Herr talman! Hans Göran Franck har frågat mig:
-- hur regeringen bedömer
utvecklingsmöjligheterna för Sydafrika efter valet,
-- vilket ytterligare stöd och bistånd regeringen vill
verka för till Sydafrika,
-- hur regeringen vill agera på det internationella
planet för att stärka det nya demokratiska och icke-
rastistiska Sydafrika,
-- vilka nya möjligheter den demokratiska
förändringen i Sydafrika skapar för en aktiv svensk
och internationell politik till stöd för andra länder i
södra Afrika samt
-- om regeringen är beredd att medverka till
fortsatt stöd åt Awepa.
Det sydafrikanska valet fick glädjande nog ett lugnt
och ordnat förlopp. Det har i allt väsentligt
förklarats för både fritt och rättvist. Det blev
därmed, som Hans Göran Franck själv nämner i sin
interpellation, en stor framgång både för
demokratin och för alla dem som på olika sätt aktivt
arbetat mot apartheidsystemet.
För de många människor i Sydafrika som i
årtionden gjort stora personliga uppoffringar i
kampen för demokrati måste det kännas
utomordentligt glädjande att målet nu har nåtts.
Speciellt tänker jag på president Mandela som vid
75 års ålder för första gången fått utöva den rösträtt
som för oss svenskar är en så självklar rättighet.
Den svenska regeringens bedömning av
utvecklingen i Sydafrika efter valet är i grunden
positiv. Det faktum att själva valet i stort sett kunde
hållas utan politiskt våld och turbulens lovar gott.
De grundläggande förutsättningarna för en
gynnsam utveckling finns för handen: en folkligt
vald regering för samförstånd och försoning, en
ekonomi och en infrastruktur som är bättre
utvecklad än någon annan i Afrika samt en omvärld
som är beredd att bistå landet i dess fortsatta
demokratiska utveckling.
När den demokratiskt valda koalitionsregeringen
under president Mandela nu installerats följer den
grå och mödosamma vardagen, då arbetet på att
undanröja apartheidsystemets förödande effekter
skall bedrivas. På regering och president vilar då
uppgiften att möta alla de förväntningar som byggts
upp under lång tid. Människor som förvägrats
rätten att bosätta sig var de vill, som saknar
människovärdiga bostäder, som saknar utbildning
och som möter arbetslöshet hoppas nu se konkreta
och omedelbara förbättringar av sin egen vardag.
Och det rör sig inte om någon liten minoritet utan
om en överväldigande majoritet av landets
befolkning.
I detta läge är det självklart att vi i Sverige skall
göra vad vi kan för att stödja det nya demokratiska
Sydafrika i arbetet på att undanröja arvet efter
apartheid. Sverige har under lång tid givit ett
omfattande -- och strategiskt viktigt -- bistånd till
kampen mot apartheid och för ett demokratiskt och
icke-rasistiskt Sydafrika. När det fantastiska nu
hänt att det vi drömt om och arbetat för gått i
uppfyllelse skall vi självfallet ge stöd till det
reformarbete som förestår. Om detta råder bred
enighet. Men jag vill samtidigt kraftigt
understryka, och kan inte göra det starkt nog, att
biståndet från omvärlden inte kan lösa Sydafrikas
problem. Knappast något bistånd kan vara så
generöst tilltaget att det kan svara för ett
omfattande bostadsbyggande eller finansiera
skolgången för flera miljoner barn.
Därför är det Sydafrikas egna resurser som måste
tas i anspråk för att möta de berättigade kraven från
de eftersatta människorna i området som
Alexandra, Soweto och Kayelithsha, och det är
egna genererade resurser det handlar om, resurser
som skapas genom en klok och välavvägd
ekonomisk politik.
Utöver egen resursmobilisering kommer
Sydafrikas utveckling också att avgöras av hur
snabbt handelsförbindelser kan upprättas och hur
attraktivt landet kommer att vara för utländska
investeringar. En ekonomisk öppenhet och
beredskap att delta i det internationella
handelsutbytet är en nödvändighet. Självklart bör
Sverige på alla sätt stödja och uppmuntra en sådan
utveckling.
Omvärldens bistånd både kan och bör i hög grad
inriktas på strategiska insatser på områden av
avgörande betydelse för landets utveckling och för
förbättringar av människors levnadsvillkor. För
Sveriges del är det naturligt att göra insatser på
utbildningsområdet liksom att stödja den
demokratiska utvecklingen och stärka respekten
för mänskliga rättigheter. Inte minst angeläget är
det att bidra till uppbyggandet av en demokratisk
samhällskultur. Hur vårt bistånd skall utformas och
vilka områden det skall omfatta är självfallet något
som skall diskuteras närmare med den nya
sydafrikanska regeringen liksom med enskilda
organisationer som gör stora insatser i Sydafrika.
Herr talman! Sverige kommer att stödja Sydafrikas
återinträde som fullvärdig medlem i FN, och vi vill
också verka för att landet intar sin givna plats i
andra internationella organisationer. Inom både
FN och Världsbanken planerar man nu betydande
biståndsinsatser, som stöds av Sverige och där
svenska lärdomar och erfarenheter kan tas till vara.
Sverige ser betydande möjligheter till samarbete
med EU när det gäller unionens olika insatser för
ett ökat stöd till Sydafrika. Vi är därför beredda och
intresserade av att delta i s.k. gemensamma
aktioner. Jag skulle i detta sammanhang vilja
nämna att EU har för avsikt att arrangera en
ministerkonferens i Berlin den 6--7 september i år
med länderna i södra Afrika. Syftet med
konferensen är bl.a. att diskutera framtida
ekonomiskt och politiskt samarbete med regionen,
inklusive Sydafrika. Sverige kommer att delta
aktivt i förberedelsearbetet, och vi räknar med att
erbjudas fullt observatörsskap vid själva mötet.
De genomgripande förändringar som nu sker i
Sydafrika kommer på sikt att få en gynnsam
inverkan på både den politiska och ekonomiska
utvecklingen i regionen. Därmed skapas också
bättre förutsättningar för Sveriges och andra
länders angelägna stöd till fattiga och utsatta länder
i södra Afrika. Flertalet av dessa länder är redan
huvudmottagare av svenskt bistånd. När det gäller
våra bilaterala biståndsprogram kommer dessa att
få en sådan framtida inriktning att de på bästa
möjliga sätt tar till vara de nya möjligheter som
skapas i regionen. Förändringarna i Sydafrika
kommer att bli särskilt betydelsefulla för det
regionala samarbetet inom SADC, som under
nästa budgetår kommer att få ett svenskt stöd på
130 miljoner kronor. Det gäller nu att få med
Sydafrika i denna regionala samverkan, inte att
isolera det.
Beträffande frågan om AWEPA vill jag till sist
nämna att Sverige vid ett flertal tillfällen lämnat
betydande bidrag till denna organisation, senast för
insatser i samband med valet i Sydafrika. Under de
tre senaste åren har närmare 4,5 miljoner kronor
utbetalats till AWEPA och dess närstående
organisation African European Institute. SIDA är
berett att pröva ansökningar om ytterligare stöd
från fall till fall.