Fru talman! Ibland förstår jag mig inte på Socialdemokraterna. Jag såg också dokumentären På andra sidan älven och upprördes över att ingenting hänt, och jag tänkte: Tänk om man fått vara med och förändra politiken under den tid som gått så att vi hade kunnat visa att dessa barn och ungdomar kan få drömma, något som de nu inte får. Hur kan man som socialdemokrat, som så länge haft chansen, ta fram det som exempel?
Klassklyftorna ökar i dagens samhälle, hur sorgligt det än är. Vi kan konstatera att de ökar, inte minskar. Det gäller även inom skolan. Det finns en segregation inom skolorna som bland annat handlar om svenskfödda elever och elever födda utanför Sverige. Det är inte alls ovanligt i stora skolor i närheten av Stockholm att den ena gruppen lever på ena sidan och den andra gruppen på andra sidan. De möts bara på lektionerna, när de är tvungna, och det förekommer bråk mellan dem. Så ser segregationen inom skolorna ut i dag.
Lärarna får inte det stöd som de skulle behöva. Det är det som är problemet. Jag fattar inte hur ni ska kunna lura i dem en gång till att det är det ni vill ge - och att vi inte skulle vilja göra det, att vi inte ser den problematiken. Det är där bristen finns. Lärarna får inte stöd av den politiska världen, och inte heller av det omgivande samhället, när de befinner sig i svåra situationer i de skolor som Mikael Damberg gett exempel på. Skillnaden i Danderyd beror kanske på att föräldrarna där ställer upp mer - eller vad det nu kan bero på - men lärarna behöver stöd, och det har de inte fått från den politiska världen. Som gammal lärare vet jag att det är så.