Herr talman! I dagens debatt om insolvens- och utmätningsrätt finns det en viss spridning av förslagen i de motioner som är föremål för prövning - dock med ett undantag. 11 av de 25 motionerna som vi ska debattera handlar nämligen om så kallade bilmålvakter.
Ledamöter från alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker att det är stötande med den ordning, eller kanske ännu riktigare den oordning, som för närvarande råder. Dock får jag väl medge att jag tror att även de två partierna har samma uppfattning som vi andra, även om de inte har väckt några motioner.
Bilmålvakter är uppenbarligen en fråga som engagerar, och jag tror att det gäller långt utanför dessa väggar. Man slutar aldrig att förvåna sig över hur folk kan bete sig när det gäller pengar. Att så medvetet och så tydligt strunta i lagstiftningen och dessutom smutsa ned namnet ytterligare för de personer som redan har det synnerligen besvärligt är både cyniskt och ovärdigt.
För mig som inte är utbildad jurist synes det vara tämligen enkelt att täppa till den lucka i lagen som uppenbarligen finns. Det som pågår skapar bara rättsröta, och jag utgår från att det i relativ närtid kommer ett förslag från regeringen i frågan.
Det finns en motion om utmätning av bostäder där det bor familjer med barn. Detta är en svår fråga. Det finns många sätt att se på dessa ärenden, med ytterligheterna att en familj aldrig ska kunna vräkas om det finns barn inblandade till att det inte ska spela någon roll om det finns barn eller inte, tillgångarna ska drivas in för att betala skulderna.
Herr talman! Det kan aldrig vara meningen att man ska ha frisedel när det gäller utmätningar i det fall man har barn. Denna huvudlinje måste gälla. Det får inte heller i bedömningar göras skillnad på människor som bor i en villa, hyresrätt eller bostadsrätt. Tyvärr är det ganska mycket fokus på bostadsrätt och hyresrätt när det gäller utmätningar och vräkningar, men i mina ögon måste det vara lika plågsamt för de barn som bor i en villa.
Enligt vad jag har kunnat bedöma har inte Kronofogdemyndigheten och domstolarna hanterat dessa ärenden på ett felaktigt sätt, utan min bild är att de är sakliga och tar sociala hänsyn i sina bedömningar.
Att det alltid blir några som kommer i kläm får vi nog leva med, och i synnerhet om man ser det utifrån, utan all nödvändig bakgrundskunskap, blir besluten märkliga ibland.
Det finns nästan 3 miljoner bostäder och drygt 3 miljoner barn. De första åtta månaderna 2008 hade 488 barn berörts av avhysningarna. Jag är fullt medveten om att var och en mår dåligt och att det är oerhört smärtsamt att bli tvingad att lämna sitt hem och sin bostad. Samtidigt, om jag försöker vara hyfsat objektiv, kan jag inte påstå att 750 barn på ett helt år är särskilt många om man ställer det i relation till 3 miljoner. Vi pratar om 0,25 promille. I likhet med utskottsmajoriteten ser jag därför inga skäl att skärpa lagstiftningen för närvarande.
När det gäller förbehållsbelopp vid utmätning är det bara bra att frågan ses över på Justitiedepartementet. Att ha en gräns för försörjningsstöd, en annan vid utmätning och en tredje när Konsumentverket räknar på skäliga levnadsomkostnader känns inte särskilt rationellt. Även om det i betänkandet finns vissa förklaringar till skillnaderna bör det vara möjligt att förenkla och likställa beräkningarna.
En motion handlar om att banker säger upp lån som sköts på ett korrekt sätt, med motiveringen att säkerheten inte är tillfredsställande. Detta är självklart inte acceptabelt. Dessutom är jag inte säker på att det är ekonomiskt och lönsamt för banken. Det kan bli så illa att det inte blir några pengar alls jämfört med att det kommer in löpande ränte- och amorteringsbetalningar även framöver.
Herr talman!
Betalningstider i näringslivet
är rubriken på en annan motion. Att små företag i många fall får vänta på betalningar från sina större kunder är inte ovanligt. Däremot är det synnerligen osmakligt. Jag har inget emot att även större företag tjänar pengar, men det ska ske på ett sjyst och korrekt sätt. Att man medvetet är beredd att ställa till det för sina något mindre kolleger i näringslivet är en gåta för mig. Är det 30 dagar som gäller ska också räkningen vara betald senast inom denna tid. Precis som det står i motionen är det många små företagare som inte vågar lagsöka för att få ut sina pengar. Risken att bli av med en stor kund dämpar intresset för att skicka ut påminnelser och krav.
Nu pågår även här ett beredningsarbete i Regeringskansliet och i detta fall på Näringsdepartementet, och det är bra. Det bästa vore dock om det inte behövdes några nya lagar utan att företagen själva löser detta genom överenskommelser mellan branschorganisationerna.
Jag vill till sist, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag till beslut och därmed också avslag på samtliga motioner och reservationer.