Herr talman! I ärenden där vi i utskottet i sak är väldigt överens går det inte att komma ifrån att det blir väldigt mycket upprepning, och det är naturligtvis lite tråkigt. Debatter får lite mer spänst om man har motsatta uppfattningar. Men här är vi i sak väldigt överens på de flesta punkter. Jag vill ändå uppehålla mig en liten stund vid några av de här frågorna.
Det första är frågan om bilmålvakterna, och vi har nu hört vad det egentligen handlar om. Jag vill dock utveckla det lite grann genom att ge två exempel på hur det kan vara, och jag har hämtat dem från pressen.
En man, dessvärre från mina hemtrakter i Halland, är registrerad för 29 fordon, som huvudsakligen inte är körbara eftersom de inte är besiktigade. Han har skulder för dessa fordon på ca 370 000. Men om man tittar närmare på mannen har han dessutom andra skulder till både statsverket och enskilda fordringsägare på 535 000 kronor. Jag tror att vi skulle kunna kalla honom en evighetsgäldenär - det är jag helt övertygad om.
En annan person som också är så kallad bilmålvakt kommer från Borås. Han har inget körkort, men han står registrerad för 296 bilar. Han har skulder för trängselskatter, som rimligtvis borde vara härifrån Stockholm, på 43 000, felparkeringar på 330 000 och vägtrafikskatt för fordonen på drygt 400 000. Han har omkring 800 000 kronor sammanlagt i skulder. Vissa av bilarna kanske inte rullar på vägarna nu, men många av dem gör det. Den verklige ägaren utnyttjar detta.
Det här är någonting som vi naturligtvis inte kan acceptera i vårt samhälle. Det är svårt att tala om för alla andra människor att de ska betala sina felparkeringar när man vet att det finns ett visst antal personer som aldrig betalar sina felparkeringar men ändå har tillgång till bil och kör dagligen.
Nu tror jag att det här har blivit så uppmärksammat sedan något år tillbaka att det kommer att lösa sig ganska snabbt. Det är i varje fall min förhoppning, och jag försöker själv påverka att det går fort. Jag tror att det förslag som Vägverket och Kronofogdemyndigheten har lagt fram om en panträtt på fordonen är den enda möjliga vägen. Man får alltså helt enkelt från Kronofogdemyndighetens sida ta hand om bilen, och om den inte löses ut av den som påstår sig vara ägare får man sälja den eller möjligen skrota den. I en del fall blir det säkert skrotning. Jag hoppas verkligen att det här förslaget kommer vidare under detta år så att vi får slut på det här eländet.
Några andra frågor inom insolvensrätten som är aktuella här och som mina företrädare i talarstolen har talat om tycker jag att man måste ta på fullt allvar. Det jag framför allt tänker på är förbehållsbeloppet vid utmätningar. Genom att ha olika beräkningssystem vid olika tillfällen, som Lennart Pettersson angav, har vi kommit fel, och vi har för låga förbehållsbelopp. Det är ingen rimlig levnadsnivå att ha utmätning i sin lön, pension eller liknande månad efter månad hela året om och år efter år.
Jag tar tacksamt emot uppgiften om att man har börjat arbeta speciellt med den här frågan. Men jag tycker, som jag har framfört i olika sammanhang, att Justitiedepartementet måste tillsätta den lite större utredningen om hela utmätningsförfarandet, hela utsökningsbalken. Jag vet att det är trångt om möjligheter att få till stånd fler utredningar inom den närmaste tiden, och jag har förståelse för att det kostar väldigt mycket pengar med utredningar sedan jag själv numera driver en utredning. Jag tycker ändå att detta är ett angeläget område, så jag kommer att fortsätta att göra vad jag kan för att den här utredningen ska komma i gång.
Förutom att fixa förbehållsbeloppet tycker jag också att man ska se över försäljningen av fast egendom, som Kronofogdemyndigheten i dag gör i normalfallet genom att hålla en exekutiv auktion dit det kommer ytterst få personer och där intresset oftast är väldigt svagt. Dessutom har Kronofogdemyndigheten sedan någon tid tillbaka centraliserat arbetsuppgifterna med att försälja fastigheter på ett visst antal orter i Sverige, vilket innebär att personal som har hand om försäljningar exekutivt i dag inte har den lokalkännedom man hade förr.
Det är till exempel så att försäljningar exekutivt av fastigheter i Värmland numera sköts av Kronofogdemyndighetens personal i Örebro. Förutom att det kostar ett antal resor när man ska köra dit och titta på fastigheten, besiktiga den och hålla auktionen någonstans i Värmland har man alltså tappat lite av lokalkännedomen.
Jag tycker att Kronofogdemyndigheten ska stå för det administrativa förfarandet när det gäller exekutiva försäljningar, men den praktiska försäljningen ska man uppdra åt fastighetsmäklare att göra. Det finns möjligheter enligt gällande lagstiftning att göra så i dag, men det utnyttjas väldigt lite. Därför menar jag att vi behöver ändra lite grann i lagstiftningen så att huvudregeln blir att Kronofogdemyndigheten anlitar fastighetsmäklare på orten där fastigheten är belägen att sälja fastigheten. Sedan sköter Kronofogdemyndigheten naturligtvis fördelning av medel och så vidare.
Slutligen några frågor om insolvensrätten lite mer generellt. Den utredning som jag har haft förmånen att leda lade fram ett betänkande om förändringar i skuldsaneringslagen i höstas. Det pågår efter ett remissförfarande fullt arbete med att det ska bli en proposition till hösten som innebär mycket större möjligheter för våra evighetsgäldenärer och andra överskuldsatta personer att få skuldsanering och på det viset komma tillbaka till ett mer sunt ekonomiskt liv.
I utredningen fortsätter vi med andra frågor som har med företagsrekonstruktioner och konkurser att göra. Där kommer vi in på punkterna 7, 8 och 9 i betänkandet. De kommer att beröras i det kommande slutbetänkande som jag alltså har förmånen att arbeta med. Det kommer att dröja ytterligare några månader innan det slutbetänkandet kommer, men det kommer i höst.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget till beslut och avslag på reservationerna.