Fru talman! Den 12 november 1998 utnämndes
Lars Engqvist till socialminister av statsminister Gö-
ran Persson. Sedan dess har vi haft tre budgetdebatter
här i kammaren. Det här är den fjärde budgetdebatten.
Inte någon gång har socialministern behagat att delta i
debatten om ett så viktigt område som betyder så
mycket för de svenska medborgarna. Jag tycker att
detta är anmärkningsvärt.
Efter dryga sju år av socialdemokratiskt styre går
det att urskilja ett klart mönster i regeringens ageran-
de.
Vi ser det när regeringen ägnar sig åt att inskränka
valfriheten för elever och föräldrar, samtidigt som
rapport efter rapport vittnar om bristande kunskaper,
mobbning och våld i våra skolor.
Vi ser det när regeringen ägnar sig åt att justera
statistiken över de öppet arbetslösa, samtidigt som
fler står utanför arbetsmarknaden nu än efter någon
tidigare högkonjunktur.
Vi ser det när regeringen bjuder på kafferep för
fack och näringsliv, samtidigt som sjukfrånvaron
ökar.
Vi ser det när regeringen förbjuder fristående ak-
törer att driva sjukhus, samtidigt som vårdköerna
växer.
Vi ser det när regeringen vill bevara subventio-
nerna för enkla tandläkarbesök, samtidigt som deras
föreslagna högkostnadsskydd inte omfattar alla och
den verkliga kostnaden dessutom blir långt högre än
de förespeglade 7 000 kronorna.
Vi ser det när regeringen vill styra in alla barn i
samma barnomsorg genom reglerade taxor, samtidigt
som barngrupperna blir större och föräldrakooperati-
ven hotas av nedläggning ute i kommunerna.
Vi ser en regering som styr och ställer, men som
vänder ryggen till när vi verkligen behöver hjälp.
Fru talman! Det borgerligt styrda Stockholms läns
landsting har infört vårdgaranti, uppmuntrat nytän-
kande och tagit hjälp av privata vårdgivare. Köerna är
kortast i landet. Ändå varnar socialdemokratiska
företrädare runtom i landet för vården i Stockholm.
I Norrland, där köerna är som längst, tillåter de
socialdemokratiskt styrda landstingen inte fritt vård-
val utanför Norrlands gränser.
Den som behöver en gråstarrsoperation kan i Ös-
tersund få vänta i närmare fyra år på behandling, fyra
år av beroende för uppgifter som man skulle kunna
klara själv, dagar av väntan som blir till månader och
år, år som aldrig kommer tillbaka. För en människa
på ålderns höst kan en lång vårdkö lika gärna vara en
livstidsdom. Efter att ha betalat skatt i hela sitt liv får
man avsluta sina sista år utan att kunna se.
Förra månaden kunde vi på nyheterna höra om
Inger Lindström som tvingats flytta från Skellefteå
till Stockholm för att få den vård som hon har rätt till.
Hon hade stått tre och ett halvt år i kö för att få träffa
en ortoped, ett första besök. Sedan kunde det ta ytter-
ligare ett år innan hon fick en operation.
Det blev för mycket för Inger Lindström, som
skadat sig i en trafikolycka. Hon har i dag ständig
huvudvärk. Vänster axel är obrukbar, och hon har
svårt att sova. Nu flyttar hon till Stockholm där hon
bara behöver vänta max tre månader på behandling
och operation.
Åtgärd efter åtgärd från regeringen handlar om att
inskränka och förbjuda möjligheterna för en borgerlig
sjukvårdspolitik som ger människor vård i tid. Men
när hör vi någonsin socialdemokraterna varna för
sjukvården i Norrland?
Därmed faller även den socialdemokratiska val-
retoriken in i mönstret. Vi ser en regering som styr
och ställer, men som vänder ryggen till när vi verkli-
gen behöver hjälp.
I ett välfärdssamhälle värt namnet får människor
god vård när de behöver det. Men i Sverige sviker
landstingen ofta sin uppgift. Trots att sjukvården i
dag får mer resurser än för tio år sedan är köerna
längre. Med buller och bång har annonserats Persson-
pengar och nationella handlingsplaner för de stora
offentliga systemen. Men till själva sjukvården når
pengarna inte fram. I sjukhussalarna är bristen på
resurser stor.
Den här situationen sliter hårt på personalen. Om
ingenting görs kommer om fem år så många som 600
sjuksköterskor av de 3 000 som examineras i år att
arbeta med annat än sjukvård.
I dag har vi fått larmrapporter från Norrbotten om
att under de första åtta månaderna i år har sjukskriv-
ningarna bland läkare ökat med 26 %.
Även patienterna far illa. Kjell-Olof Feldt har i en
artikel berättat om en god väns erfarenheter av att
vara cancersjuk i Sverige. Jag citerar Feldt:
"Om en cykelverkstad sköttes med den brist på
serviceanda och med de elementära organisatoriska
brister som X-sjukhuset uppvisar skulle den gå om-
kull, av det enkla skälet att kunderna skulle gå till en
annan verkstad. Ingen skulle tänka sig att vänta i
åtskilliga timmar - särskilt inte under helt vidriga
omständigheter - och helt i onödan, eftersom det
handlar om enkla organisations- och planeringsfrå-
gor."
Kjell-Olof Feldt drar slutsatsen att inget av detta
löses genom att man bara pumpar in mera pengar.
Vården uppvisar snarare symtom på kronisk sjukdom.
Sjukvården har organiserats som centralstyrda
landstingsmonopol utan möjlighet för vare sig pati-
enter eller personal att söka sig någon annanstans
eller pröva nya idéer. Därför lider sjukvården ofta av
planekonomins klassiska symtom: köer, bristsituatio-
ner och vanmakt för den enskilde.
Ändå slår regeringen vakt om de offentliga mono-
polen: ingen valfrihet vare sig för patienter eller per-
sonal, heller köer, personal som går på knäna och
nedlagda sjukhus än att tillåta mångfald och ta hjälp
av fristående vårdgivare.
Vi ser en regering som styr och ställer, men som
vänder ryggen till när vi verkligen behöver hjälp.
Fru talman! Många pensionärer tror inte att de
kommer att behöva betala mer än 7 000 kr för tand-
vården - detta efter det att Göran Persson i sitt förs-
tamajtal talade om att alla över 65 år skulle omfattas
av ett högkostnadsskydd på 7 000 kr. Vad Socialde-
mokraterna inte säger i klartext är att högkostnads-
skyddet inte omfattar exempelvis material och förbe-
redande behandling. Den verkliga kostnaden vid
omfattande tandingrepp kan, även för pensionärer, bli
mer än dubbelt så hög som de utlovade 7 000 kronor-
na.
Det verkligt anmärkningsvärda är ändå att rege-
ringen tänker lägga fram ett förslag som ger tandvård
efter ålder snarare än efter behov.
Varför anser Socialdemokraterna och Susanne
Eberstein att behovet av högkostnadsskydd är större
för en välbärgad 65-åring än för en ensamstående 45-
årig mamma med försörjningsansvar för tonårsbarn?
Risken är ju uppenbar att människor av ekono-
miska skäl skjuter upp nödvändiga behandlingar tills
de omfattas av högkostnadsskyddet. Under väntetiden
förvärras det personliga obehaget, och kostnaderna
stiger både för den enskilde och för samhället.
I dag går stora offentliga resurser till att subven-
tionera små problem med tandhälsan, medan männi-
skor med stora problem får bära höga kostnader själ-
va.
En försäkring värd namnet täcker inte regelbund-
na småkostnader men skyddar i gengäld när det verk-
ligen behövs. Regeringen gör tvärtom och bevarar
subventionerna för dem som inte behöver, men trixar
med skyddet för dem som har stora problem med sina
tänder.
Även på tandvårdsområdet är det alltså uppenbart.
Vi ser en regering som styr och ställer, men som
vänder ryggen till när vi verkligen behöver hjälp.
Fru talman! Nu ser vi även konsekvenserna av
den reglering av daghemstaxorna som regeringen
gick till val på senast.
I Sundbyberg, där Socialdemokraterna har styrt i
84 år, har man infört maxtaxan t.o.m. i förväg. Där
har farhågorna redan besannats. Där blir resultatet,
trots 90 öres skattehöjning, 4 700 kr mindre per barn
och år än före maxtaxan.
På stadens hemsida skriver föräldrar om en smyg-
förtätning med fler och fler barn per avdelning. Ett
föräldrakooperativ hotas redan av nedläggning. Val-
friheten minskar och kvaliteten urholkas, just som
befarat.
När kvaliteten blir lidande går det inte bara ut
över barnen, utan det får också konsekvenser för
stressade och oroliga föräldrar. Det är klart att ar-
betsinsatsen, och därmed inte minst kvinnors karri-
ärmöjligheter, påverkas när man inte kan lita på att
barnen har det bra medan man själv är på jobbet.
För regeringen var det viktigaste att reglera de
kommunala taxorna. Att fullt kompensera kommu-
nerna för inkomstbortfallet så att kvalitet och valfri-
het kan bevaras har de däremot inte gjort. Trots att
maxtaxereformen marknadsförts som en satsning på
barnen, är det alltså just barnen och de dubbelarbe-
tande föräldrarna som riskerar att ta den största
smällen när kvaliteten riskerar att urholkas.
Vi ser en regering som styr och ställer, men vän-
der ryggen till när vi verkligen behöver hjälp.
Fru talman! Det finns ett alternativ till den rege-
ring som blundar för verklighetens problem.
Vi moderater har lagt fram förslag om att bekämpa
vårdköerna genom vårdgaranti och genom att ta hjälp
av alla goda krafter i kooperativ, kommuner, lands-
ting och privata företag. Det viktigaste är att patien-
terna får den vård som är bäst.
Vi har lagt fram förslag om att ta krafttag mot den
ökande sjukfrånvaron. Förutom förslag om vårdga-
ranti har vi lagt fram förslag om extra budgetmedel
till försäkringskassan för att få en rehabilitering som
fungerar.
Vi arbetar i riksdag, landsting och kommuner för
att anställda inom vård, omsorg och utbildning ska
kunna få fler och bättre arbetsgivare att välja mellan.
Det skulle innebära konkreta förbättringar för dem
som drabbats av sjukdomar och arbetsskador och
samtidigt förbättra arbetsmiljön där det behövs som
bäst.
Vi har lagt fram förslag om en tandvårdsförsäk-
ring värd namnet, som skyddar alla med stort behov
av tandvård, gamla som unga.
Vi har lagt fram förslag om en familjepolitik som
omfattar alla barn och som inte urholkar kvalitet och
valfrihet i barnomsorgen.
Vi har lagt fram förslag om en politik som skapar
nya riktiga jobb, om en skola där alla barn kan vara
trygga och få kunskaper och om en handikappolitik
som inte klumpar ihop människor i kollektiv utan ser
till var och ens individuella behov.
Det är förslag som vi vill genomföra efter nästa
val i en ny regering - en regering som struntar i att
styra och ställa med människor som skulle kunna
klara sig själva, men med en politik som hjälper när
det verkligen behövs.
(Applåder)