Fru talman! Socialutskottets betänkande behand-
lar utgiftsområde 9, hälsovård, sjukvård och social
omsorg. Den budget som ligger till grund för detta är
ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänster-
partiet och Miljöpartiet. I betänkandet finns också en
rad motioner från allmänna motionstiden. Jag ska
återkomma till några av dem.
Fru talman! Rapport efter rapport har redovisat att
klassklyftorna i Sverige har ökat under 90-talet. Rap-
porterna redovisar ofta utvecklingen fram till 1998,
en period som kännetecknades av besparingar och
nedskärningar. Det är den nu sittande majoritetens
uppgift att återskapa välfärden och minska klyftorna i
samhället. Årets budget, liksom de senaste årens
budgetar, är ett led i det arbetet.
Hälso- och sjukvården förstärks. För 2002 och tre
år framåt handlar det om de s.k. tillgänglighetsmiljar-
derna. Landstingen får pengar för att korta köerna i
vården, med ett mål, att alla på sikt ska kunna få
behandling inom tre månader.
Det är viktigt att betona att var pengarna ska sat-
sas ska avgöras av respektive landsting utifrån den
lokala situationen. Det handlar om att öka tillgänglig-
heten samtidigt som prioriteringsordningen ska gälla,
dvs. den som har störst behov ska få vård först. Ty
det vet vi, att insatser för att korta vårdköer inte au-
tomatiskt leder till att vårdens resurser styrs till dem
som har de största behoven. Därför är det viktigt att
pengarna fördelas lokalt och att det lyfts fram att
prioriteringsordningen fortfarande ska gälla.
I betänkandet och i den budget som utgör under-
lag för detta lämnar vi också ett uppdrag till Social-
styrelsen att analysera ojämlikheter mellan kvinnor
och män i hälso- och sjukvården samt föreslå åtgär-
der. Uppdraget omfattar också socialtjänsten. Bak-
grunden är att flera rapporter har redovisat att kvinnor
och män har olika villkor i vården. Det handlar om
allt från att kvinnor får billigare medicin till hur dia-
gnoserna ställs. Det är nu dags att göra en samlad
analys och att vidta åtgärder.
En av de stora utmaningarna för framtiden är per-
sonalrekryteringen. Det handlar om att vi behöver
rekrytera mycket personal för att klara framtidens
vård och omsorg. I budgeten konstateras det att vi har
byggt ut läkarutbildningen med 200 platser och att det
sker en successiv utökning av utbildningsplatserna för
sjuksköterskor så att dessa år 2003 ska ha utökats
med mer än 1 000 platser. Det pågår också ett arbete
med att godkänna och ge möjlighet att komplettera
utländska utbildningar.
Det pågår alltså ett arbete för att stärka vården och
omsorgen, för att klara framtidens utmaning att ge
alla den vård och den omsorg de behöver, skattefi-
nansierad och i offentlig regi, eftersom det är ett
mycket rättvisare och bättre sätt än att introducera
privata sjukförsäkringslösningar eller genom att er-
bjuda tilläggstjänster, där människor får betala extra
för vissa sjukvårdskostnader.
Vi förstärker också tandvårdsförsäkringen med
300 miljoner år 2002 och med ytterligare 300 miljo-
ner 2003 för att börja återskapa en tandvårdsförsäk-
ring som gör att alla ska ha råd med en god tandhälsa.
Det är Vänsterpartiets ambition att tandvårdsförsäk-
ringen ska tillföras ytterligare medel under komman-
de år, så att vi på sikt får ett högkostnadsskydd som
ligger i nivå med andra högkostnadsskydd inom häl-
so- och sjukvården.
Inom folkhälsoområdet satsar vi pengar på före-
byggande alkoholpolitiska åtgärder, på att förebygga
att narkotikamissbruket inte sprids i samhället med
målet att nå ett narkotikafritt samhälle. Här handlar
det också om att utveckla missbrukarvården. Vi satsar
pengar på tobaksprevention, och regeringen avser att i
samarbete med Vänsterpartiet återkomma till riksda-
gen med propositioner. Det har man gjort i dag med
en tobaksproposition, men man kommer också med
en narkotikaproposition.
Vi fortsätter med riktade medel till det förebyg-
gande arbetet i storstäderna när det gäller hiv och
aids. Vi avsätter medel för att stimulera kommuner-
nas arbete med hemlösa. Vi lämnar stöd till organisa-
tioner som arbetar med kvinnovåld, bl.a. Rikskvinno-
centrum. Vi säkerställer finansieringen av Kilen, en
klientorganisation som arbetar med läkemedelsbi-
verkningar och läkemedelsberoende.
Utskottet ger också regeringen till känna att rege-
ringen snarast bör vidta åtgärder för att förbättra och
effektivisera tillämpningen av bilstödet för handikap-
pade.
Listan kan göras lång på stort och smått i detta
betänkande, på åtgärder som alla leder i en riktning,
att laga revorna i välfärden och stärka den generella
välfärden.
Är det här tillräckligt? Nej, mycket återstår att gö-
ra för att återskapa en stark generell välfärd. Det
kommer med stor sannlikhet att krävas mer pengar i
vården och i omsorgen. Det är vår ambition att lång-
siktigt kunna medverka till det, precis som vi under
den här mandatperioden medverkat till att kommuner
och landsting fått mer pengar i varje budget som har
presenterats. Det är pengar som inte har tagits fram
genom att vi minskat på arbetsmarknadspolitiken
eller lagt in fler karensdagar i sjukförsäkringen, dvs.
vi har inte låtit en utsatt grupp betala satsningar på
andra utsatta grupper.
När man tittar på de borgerliga partiernas förslag
kan en del förslag verka sympatiska, men då ska man
också veta att de betalas med kraftiga neddragningar
på andra viktiga välfärdsområden. Folkpartiet tar över
10 miljarder från arbetsmarknadspolitiken. Modera-
terna finansierar sina satsningar bl.a. genom att mins-
ka anslagen till kommunerna, a-kassan, biståndet
m.m. Kristdemokraterna lägger in en karensdag till i
sjukförsäkringen, och Centerpartiet minskar anslagen
till arbetsmarknadspolitiken kraftigt.
Det går alltså en skarp skiljelinje mellan oss i
Vänsterpartiet, som vill stärka den gemensamma och
solidariska välfärden inom alla områden, och de par-
tier som utöver stora skattesänkningar också skär
drastiskt i andra välfärdsområden för att kunna ge-
nomföra satsningar inom andra.
Jag menar att vi politiker måste ta ansvar för hel-
heter, att människor måste kunna känna trygghet och
ha en rimlig försörjning i livets alla skeden: när man
är sjuk, när man är arbetslös, när man behöver vård
och omsorg. Då kan man inte finansiera satsningar på
ett område med neddragningar på ett annat. Inte hel-
ler kan man minska skatteintäkterna på det drastiska
sätt som främst moderaterna föreslår, med 40 miljar-
der nästa år och 80 miljarder 2004, utan att tro att
detta leder till att människor i stället tvingas betala
höga avgifter och försäkringspremier när den gene-
rella välfärden urholkas.
Fru talman! I en tidigare debatt citerade jag del-
betänkandet Välfärd vid vägskäl (SOU 2000:3). Jag
tänker återupprepa det citatet. Man skriver där:
"Sverige och de nordiska länderna har etablerat en
universell modell för den social tryggheten där bidrag
och social service till alla medborgare kombineras
med inkomstrelaterade socialförsäkringar med inslag
av grundtrygghet för de som saknar inkomster. Detta
har kombinerats med en aktiv arbetsmarknadspolitik
och utbyggd social omsorg som medverkat till en hög
sysselsättningsnivå internationellt sett, inte minst
bland kvinnorna. I ett jämförande perspektiv förefal-
ler denna modell vara mer framgångsrik när det gäller
att öka chanserna för de sämst ställda medborgarna
att hantera de påfrestningar som livets olika faser
innebär."
Min slutsats av detta blir att det gäller att förstärka
de generella systemen och offentlig sektor om vi vill
utjämna klassklyftorna och minska ofärden. Det
handlar alltså inte om att privatisera, konkurrensut-
sätta och individualisera.
Fru talman! Vänsterpartiet står bakom utgiftsom-
råde 9, men betänkandet behandlar också en rad mo-
tioner väckta under den allmänna motionstiden.
Vänsterpartiet har i den delen hela tolv reservationer.
De handlar bl.a. om biverkningsregister, om amal-
gam, om klass- och könsmässiga hälsoskillnader, om
homo-, bi- och transfrågor, om spelberoende, om stöd
till våldsutsatta kvinnor, om insatser för hemlösa och
om översyn av lagen om assistentersättning.
Vi i Vänsterpartiet står givetvis bakom alla våra
reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig
med att yrka bifall till reservation nr 26, som handlar
om att de könsmässiga, ekonomiska och sociala för-
hållandena ska vägas in i det offensiva arbetet med
folkhälsan.