Herr talman! Om kvinnorna är underrepresenterade till antalet får jag erbjuda Birgitta Sellén en möjlighet att utveckla sina funderingar ytterligare några minuter.
Jag tänkte ta upp frågan om de olympiska spelens vara eller inte vara i Sverige. Jag förstår inte riktigt Birgitta Selléns och Centerns argumentation. Det framgår ingenstans i betänkandet att det finns något slags avståndstagande mot eventuella OS i Sverige. Det vi däremot redovisar tydligt i betänkandet är hur det går till att söka OS. Det är inte staten Sverige som söker OS, utan det är vår olympiska kommitté tillsammans med en stad eller kommun. Det verkar finnas här. En internationell utblick visar att i de flesta fall har det inneburit ganska stora investeringskostnader. Det har varit ganska svårt att räkna hem åtminstone olympiska spel på sommaren.
Nu pratar vi framför allt om vinter-OS. Det är en betydligt mindre kostsam historia. Det som framgår av betänkandet är att man inför ansökan 2014 kom fram till att kostnaden, underskottet, för ett vinter-OS 2014 skulle ligga på 3 ½ till 8,4 miljarder kronor. Det är trots allt ganska mycket pengar. Vad jag förstår kom regeringen, Riksidrottsförbundet och Sveriges olympiska kommitté gemensamt fram till att inte gå vidare med en ansökan. Det var för mycket osäkerhet.
Den lärdom som kan dras, inte minst eftersom idrottsministern uttalar sig ganska positivt i den interpellation som nämns, är att se till att man gör en noggrann analys och tar fram ett ordentligt underlag. Det ökar förutsättningarna för att gå in med något gemensamt ansvarstagande inför ett olympiskt spel. Jag kan inte se att man någonstans tar avstånd. Jag vill redan nu slå fast att om vi ska ha OS går man förbi själva sättet hur det går till att söka OS. Jag vill gärna veta vad det innebär att vara ekonomisk garant för staten. Innebär det att ta det totala ansvaret eller en del av ansvaret tillsammans med till exempel näringslivet? Ni pekar på att näringslivet drar in en massa pengar på detta.