Fru talman! Jag tror att alla håller med om att man hela tiden behöver se över styrprocessen, att man fattar beslut som går att följa upp och att man fattar beslut som fokuserar på resultat och effekter snarare än på processer och insatser. Annars hamnar man fel.
Emma Henriksson lägger stor vikt vid att man ska ha en utformad styrprocess. Som vi ser det handlar det om att man kan använda de riktade statsbidragen för olika syften. Det måste vara varje regerings val att göra detta för att kunna nå det som är målet för hälso- och sjukvården, alltså en behovsstyrd sjukvård av högsta kvalitet för var och en.
Målen, syftena och målgrupperna kan vara väldigt olika. Då måste också statsbidragen få utformas på olika sätt.
Sedan handlar det mycket om hur detta fungerar ute i landstingen. I mitt anförande var jag själv inne på att detta kan störa. Så är det. Framför allt kan det störa landstingens egna prioriteringar. Det visade också uppföljningen att det kan göra många gånger. Det gjorde det säkert under den gamla regeringens tid också. Ett gyllene exempel på detaljstyrning där man valde helt fel är väl rehabiliteringsprocessen, som fick mycket kritik av Riksrevisionen och så småningom avskaffades.
En balans mellan detaljstyrning, som är av ondo, och en styrning från staten som når sina syften - att verka för en jämlik hälso- och sjukvård av god kvalitet för alla - tror jag ändå att vi behöver komma fram till.